En ledare i Expressen bär rubriken ”Tystnadskulturen är
äntligen död och begraven.” Det handlar förstås om det s.k. uppror som skakat
om kulturelit, mediekonsumenter, ja hela riket de senaste veckorna. Ett ”uppror”
där somliga outas medan andra ska hållas skyddade.
Jag kommer aldrig att begripa hur urvalet går till. Vem som
hängs ut på kvällstidningarnas förstasidor eller vem som pixlas bort till
oigenkännlighet tycks vara ett lotteri där inte ens slumpen rår.
Helt plötsligt är det en kvinna som är i hetluften och då
tas pixelmaskineriet fram i hela dess fu(l)la potential.
Jag påstår att ”alla” i Sverige vid det här laget vet vem
kvinnan är.
Att det populära radioprogrammet helt plötsligt fick måndags- till torsdagsprogramledare som annars bara fått träda fram fredag-söndag gjorde att
saken liksom var klar.
Att tystnadskulturen skulle vara död och begraven är däremot
en direkt felaktighet. Inte ens alla de kvinnliga skådespelare som fått skriva
av sig, eller i alla fall undertecknat ett upprop där några kollegor skrivit av
sig, är ett bevis på att tystnadskulturen är död. Ingen av de män på Dramaten,
och andra teatrar, som anses vara kräk är uthängda. Trots att de flesta har en uppfattning om vilka det måste röra sig om.
Självklart; Alla är oskyldiga till motsatsen bevisats och
att svinen, av bägge kön, skulle hängas ut skulle inte gagna någon.
Men när det görs skillnad på folk och folk och när
SR-profilens redaktion uppmanas att ”mörka” det som sker på jobbet så börjar det
osa patetiskt och inte så litet unket om sex-soppan.
Tystnadskulturen fortsätter att frodas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar