31 mars 2016

Om regnbågsflaggan, frimärken och inseminationer!

Snart kommer frimärket som är en regnbågsflagga.

Ett frimärke som enligt internationella överenskommelser skall gå att frankera ett brev med oavsett vem mottagaren är. Jag tänker att adressaten Vladimir Putin, Kreml, Moskva kommer att få mycket post från Sverige när frimärket finns på marknaden. Det har han verkligen gjort sig ”förtjänt” av!

Frimärket kommer att bli mer än synligt på försändelser från vårt land.

Något provocerande, och ganska skrattretande, i TT-telegrammet som berättar om frimärket är att man särskilt påpekar att klisterlappen är ”formgiven” av Lisa Rydell.

Det är säkert så att Lisa fått slita som ett djur vid ritbordet för att få till färgerna och den vita texten med ”Sverige brev” men att hon skulle ha formgivit regnbågsflaggan tycker jag är en smula att ta i! Kanske är det taggarna i frimärkets kanter som är särskilt formgivna, vad vet jag?

Postnord:s kommunikationschef, Per Ljungberg, säger i en kommentar självklarheter om mångfald, olikheter med mera. Det gör han rätt i men snabbt nog borde han krypa tillbaka in på kontoret för att fundera på hur företaget ska lyckas göra det de är världssämst på just nu; Att dela ut försändelser till befolkningen i Sverige!

I mångfaldens Sverige behövs för övrigt inte längre män till annat än som spermadonatorer. Nu ska ensamstående kvinnor ju kunna få inseminationer och slippa allt, som de uppenbarligen tycker är förfärligt, med killar och män. Någon enda tanke på barnet de avlar fram lär de inte ha i alla fall!

SVT Västerbotten hade därför i går ett reportage om att RFSL nu kräver, i jämställdhetens namn, att även killar och män ska kunna bli ensamstående föräldrar.

Två gifta killar får, med den nya inseminationslagen, allt svårare att hitta ett tjejpar som vill dela vårdnaden om, och kärleken till, barn, ett eller hur många som helst.

Anna Galin, ledamot av RFSL:s förbundsstyrelse, säger till SVT Västerbotten att ”ju fler personer som älskar ett barn och vill ta hand om ett barn” desto bättre. Utmärkt konstaterat Anna!

Det är tveksamt om kampen för sexuellt likaberättigande någonsin kommer att nå fram till målet. Här krävs hur mycket fortsatt lobbying som helst! Det är bara att klistra regnbågsflaggor på kuvert och försöka övertyga opponenter om att de har fel i sin kamp. 

Oaktat om de heter Vladimir eller är ensaminseminerade fruntimmer! Närhelst mångfalden blir till enfald!

30 mars 2016

Om belgare, kritik, service och Kinderägg!

Lyssnar på SR Ekot vars korrespondent Jan Andersson i Bryssel rapporterar om den uppblossande kritik som drabbar ansvariga i Belgien för hanteringen av, före och efter förra veckans terrordåd.

Flygplatsen i Bryssel, Zaventem, kan inte öppnas än på många dagar, polisens kommunikationssystem Astrid fallerade i samband med terroristernas attacker, tips om terroristerna ignorerades och premiärministern vägrar att låta ansvariga statsråd avgå.

Håhåjaja, så otroligt belgiskt, tänker jag! Och så otroligt sannolikt att det skulle kunna hända även i Sverige!

Jag är fortsatt imponerad över den belgiska polisen som vid tillslag lyckats finna misstänkt medskyldiga och viktiga bevis i den pågående utredningen men i övrigt är det en hel del Belgien, och en smula Sverige, över hela terrorsoppan.

Den svenska räddningstjänstens kommunikationssystem, Rakel, har också visat sig vara stundtals opålitligt.

Om en varmvattenberedare i Belgien går sönder så är det ingen lek för den boende. En ny måste beställas, något som kan ta månader innan leverans kan ske. Den gamla trasiga måste rivas och den nya monteras på plats. Här behövs rivningsarbetare, elektriker, montörer och rörmokare. I Belgien lever dessa yrkeskategorier helt separata liv och att synka så att alla finns på plats vid ett givet tillfälle är helt uteslutet och absolut omöjligt. Axelryckningarna är många och ingen av de inblandade hantverkarna tycks ha någon som helst förståelse för att de tillsammans skulle kunna göra stordåd på nolltid, tjäna pengar flera veckor tidigare än i normalfallet och begreppet service är helt och hållet ett okänt begrepp i den belgiska myllan.

Var och en håller på sitt och därför är det troligt att den som t ex mottagit tips från turkiska myndigheter helt sonika låtit bli att delge andra berörda. Samma sak skulle mycket väl kunna hända även här eftersom upprörda röster i annat fall skulle börja hojta om integritetskränkningar.

Därför är det inte alls märkligt att avgångshallen, eller en provisorisk sådan, på Zaventem skulle kunna fixas till pronto. Tvärtom! Om flygtrafiken återupptas på flygplatsen i nästa vecka så kan detta vara ett under värt att skriva hem om! Om man nu bor annorstädes än i Bryssel vill säga!

Att bo i Belgien, eller att resa till landet, är därför litet grann som att köpa ett Kinderägg. Det kan innebära hur många ”överraskningar” som helst. Kanske är det därför som jag, med skräckblandad förtjusning, fortsätter att regelbundet resa dit.

28 mars 2016

Om kundklubbar, integritet och billigare semesterresor!

TT går på annandag påsk till storms mot alla de medlemsklubbar vi konsumenter lockas in i. Nyhetsbyrån har intervjuat en forskare i företagsekonomi och en professor i marknadsföring som båda uppmanar oss till försiktighet vid tecknande av medlemskap.

De båda menar att butikerna får stor kunskap om oss och att denna kunskap är en ren vinst för företaget som snärjt oss. Ännu en gång är det integriteten som får sig en känga och vem vet vad som händer om informationen hamnar ”i händerna på någon annan?”

Själv är jag med i så många kundklubbar så att jag numera har svårt att komma ihåg dem alla.

Att jag därmed erbjuds rabatter på varor som jag ändå skulle inköpa eller rabatter på varor som jag inte visste att jag behövde ser jag inte alls som integritetskränkande. Vill min livsmedelshandlare dra nytta av att han vet att jag ofta köper schampo av ett visst märke så visst, varsågod, det blir en vinn-vinn-situation för oss båda. Jag får ibland min vara lite billigare än normalt och handlaren får sälja. Vad är problemet?

Det är ju inte precis så att vi är tvingade att vara med i en medlemsklubb utan det står var och en fritt att välja att avstå.

Naturligtvis är det så att en varas ordinarie pris säkerligen är högre än vad det skulle ha varit utan medlemsklubbarnas existens men nu tror jag att klubbarna kommit för att stanna, och utvecklas, så därför är det upp till oss kunder att välja om vi vill ”riskera” att butikskedjan smider ränker för att de vet vilken slags inlagd gurka vi brukar köpa.

Jag handlar hos en apotekskedja som överöser mig med bonuscheckar och det gör absolut ingenting! Jag tror inte att någon främmande makt bryr sig om att jag knaprar kosttillskott om vintrarna.

Senaste skjortan jag köpte fick jag rejält nedsatt i pris, de nya lakanen till sängen blev ett par hundralappar billigare och den där fina skålen jag kollat på, men som hade ett för högt ordinarie pris, kastades plötsligt nästan gratis efter mig tack vare klubbmedlemskapen.

Min senaste utlandssemester blev närmare tusen kronor rabatterad endast av den bisarra anledningen att jag är med i medlemsklubben hos en livsmedelskedja. Utan rabatten hade jag definitivt inte kommit så långt bort som jag nu gjorde och jag sänder en tacksamhetens tanke till mig själv för att jag alltid drar mitt kort om jag så bara köper en liter mjölk!

De som förfasas över integritetskränkningen och därmed tackar nej till personliga erbjudanden är naturligtvis i sin fulla rätt att göra detta!

Vi andra gläds åt billigare semestrar, bonuscheckar och finfina extrapriser! It’s as simple as that!

27 mars 2016

Byt tidszon - permanenta sommartiden!

Vår bästa tid är nu! Sommartiden! Klockornas omställande! Hurra!

Ändå så tittar konservativa vintertidsvurmare fram ur sina iden i mars varje år och så även detta år.
De påstår att den förlorade timmen sömn är fördärvlig och att kossorna i ladugårdar har det svårt att byta mjölkningstid.

Själv vidhåller jag min ståndpunkt att vi helt och hållet borde byta tidszon!

I samband med övergången till ”normaltid”, i oktober 2010, skrev den engelska tidskriften British Medical Journal:
”Vår hälsa, både fysisk och psykisk, skulle förbättras kraftigt om vi hade sommartid året om. Det skriver hälso- och klimatexperten Mayer Hillman vid University of Westminster".

Själv kommenterade jag detta med:
Vad är problemet? Genomför nu!
Att vi får mörkare morgnar spelar ingen roll! Antingen är det en trist vardag då de flesta tar sig till jobbet och grottar ner sig i problematiken där eller så är det en ledig dag och då vilar vi ut och struntar i att det är mörkt ute!

Men till oktober är det långt och nu är det bara att njuta fullt ut av ljusa kvällar. Denna påskhelg har, åtminstone i huvudstaden, bjudit på många sköna stunder i solen.

Själv har jag vid flera tillfällen tagit syre- och d-vitaminrika långpromenader i Nackareservatet, lyssnat på besatt fågelsång, tittat på spirande knoppar och njutit av naturens under förutom att jag aldrig kommer att sluta förvånas över alla de som befunnit sig i samma område men helt avskärmade från omvärlden.

Joggandes med hörlurar i öronen eller stirrandes ned i osmarta telefoner så tycks de flesta bortse från allt det häftiga som händer i naturen när den vaknar efter mörker och kyla. Att bara njuta av tillvaron tycks vara överreklamerat, något som jag aldrig kommer att begripa.

Med ständig sommartid skulle vi alltid kunna njuta av en timme mera ljus på eftermiddagen/kvällen, kossorna skulle vara trygga i när de förväntas bege sig till mjölkroboten och alla de som klagar över en förlorad timme sömn i mars skulle kunna njuta av en skön dag ute i naturen i stället för att bittra ihop i allsköns tidningsartiklar!

26 mars 2016

Venezuela snart helt nyhetsbefriat

Krisen i Venezuela blir allt värre alltmedan landets president, tillika ledare för socialistpartiet som förlorade majoriteten i parlamentsvalet i december, Nicolás Maduro, kämpar med näbbar och klor för att klänga sig fast vid den makt som han inte längre har stöd för.

Bristen på papper i landet, sedan länge saknas toalettpapper i butikerna, gör nu att alltfler av landets tidningar har stora svårigheter att publicera sina upplagor. Det är AFP som berättar i ett telegram publicerat på bl a den spanskspråkiga nyhetssajten univision.com.

Under påskveckan meddelas det att 17 dagstidningar helt tvingas upphöra med sina publikationer sedan tidningspappret i landet nu helt håller på att sina.

”El Carabobeño”, en dagstidning som ges ut i Valencia, industristad i norra delen av landet, skriver i sitt sista nummer före pappersstoppet: ”I dag konkretiseras ett avskyvärt slag mot en av de mest heliga bland rättigheterna att vara människa; Rätten att kunna hålla sig informerad!”

I landet där oppositionella tv-kanaler förbjudits under de senaste åren är pappersbristen bara ytterligare en spik i den odemokratiska kistan.

Att venezuelanerna tydligt visade i december att de önskar något annat än den bolivarianska revolution som Maduro fortsatt ivrar för har ännu så länge inte lett till några förbättringar för den alltmer lidande befolkningen!

Uppmaningen som ger terrorn segervittring!

”Med tanke på polisens förmåga och eftersom polisens fokus ligger på brottsutredningen vill vi uppmana alla att inte manifestera i morgon.”

Citatet är hämtat från den presskonferens som Belgiens inrikesminister Jan Jambon och stadens borgmästare Yvan Mayeur höll på lördagen.

De vill att majoriteten, de som inte är terrorister, ska hålla sig inne under söndagen i stället för att delta i en planerad jättemanifestation för att hedra offren vid terrordåden i tisdags.

Frågan som måste ställas är om uppmaningen inte är en fjäder i hatten för de onda krafter som högst på sin agenda har att skrämma skiten ur alla oss som i demokratins namn vill något annat än terroristerna och som inte vill att våra liv skall inskränkas till hukande ängslighet?

Vi har med all säkerhet inte sett det sista av terrordåd i europeiska storstäder vars mål är att få oss alla att stanna inomhus men till de belgiska politikernas försvar ska sägas att de föreslår en manifestation men först om ett antal veckor.

Kanske kan en sådan manifestation samordnas runtom i Europa så att vi alla tillsammans får tillfälle att visa att vi inte är beredda att köpa den typ av tillvaro som radikaliserade och hjärntvättade vill få oss att köpa.

Tills detta sker är uppmaningen om ”husarrest” för de som sörjer och vill visa stöd för det goda i världen ingenting annat än 1-0 till de som vill spränga alla oss andra i luften!

24 mars 2016

Är terrorism en demokratisk rättighet?

Thomas Lindstrand, tidigare chef vid åklagarkammaren som utreder terrorbrott, efterlyser i en TT-intervju hemlig dataavlyssning och möjligheten att få dela med sig av signalspaning till brottsutredare, något som i Sverige inte är tillåtet men okej i många andra länder.

Hans förslag handlar naturligtvis om att öka möjligheterna att förhindra fasansfulla händelser som de i Bryssel häromdagen.

Advokatsamfundets generalsekreterare, Anne Ramberg, protesterar genast mot Lindstrands förslag.

Ramberg anser att förslaget skulle vara integritetskränkande och att man därigenom skulle sätta demokratin ur spel. ”Har man inte integritet så har man inte längre demokrati”, säger hon i en kommentar.

Det låter som om hon därmed anser att det är en demokratisk rättighet att spränga oskyldiga människor i luften och att skapa ohyggliga rädslor och masspsykos hos allmänheten.

Troligen har hon inte just den sistnämnda åsikten.

Däremot kan jag själv inte låta bli att, ännu en gång, tänka tanken att den som inte har något att dölja har heller inget att vara rädd för när det kommer till ingrepp i den personliga integriteten. Hellre en övervakningskamera för mycket på offentliga platser än inga kameror alls liksom.

Ramberg säger att hon är ”övertygad om att åtgärder och hemliga tvångsmedel behövs.” Sagt sekunder efter det tidigare uttalandet så är det svårt att förstå vilken åsikt hon egentligen står för. Att i ena sekunden hävda rätten till integritet för att i nästa kräva tvångsmedel och åtgärder är att ha dubbla budskap.

Kanske är det nödvändigt för en generalsekreterare för Advokatsamfundet att ha ett helt spektra med åsikter för att täcka in så många människor som möjligt och möjligtvis är detta ett tecken på att Anne Ramberg har missförstått demokratibegreppet.

22 mars 2016

Bryssel! Jag återvänder snart!

Fasansfulla scener från Bryssel i dag! 

Jag kommer definitivt att besöka Bryssel igen. Igen och igen!. Jag kommer att åka tunnelbana, shoppa på Rue Neuve, besöka favoritfritterian, käka pommes frites med goda såser, knapra våfflor med smaskiga fyllningar, inmundiga gudomliga chokladpraliner, dricka öl och vin och leva precis som jag brukar när jag besöker staden! (Musslorna skippar jag eftersom jag aldrig lärt mig gilla sådana!)

Det är viktigt att vi alla tänker samma tankar och fortsätter leva som vi brukar! Mördarna bakom dagens dåd ska aldrig, och kommer aldrig, att vinna. 

Det som hände i dag kommer troligen snart att hända i Sverige men törs vi inte röra oss ute bland folk så är det bara att krypa in i nån garderob och aldrig mera komma ut igen! För min egen del kom jag ut ur garderoben för massor av år sedan och jag tänker sannerligen inte återvända in i densamma igen!

Tillsammans är vi goda starka och det onda ska aldrigsegra!

20 mars 2016

Obama dollarfjäskar för den kubanska diktaturen!

När kubaner i gistna gamla fiskebåtar lyckas ta sig in på amerikanskt vatten får de per automatik uppehållstillstånd i USA. Anledningen är förstås att de lyckats fly från ett av världens mest odemokratiska länder där ”fria” val påstås hållas och där medborgarna bland 612 kandidater har att välja 612 parlamentsledamöter!

I dag gör den amerikanske presidenten resan i omvänd riktning. Barack Obama väljer dock ett färdmedel som är en smula bättre än en gisten fiskebåt. I och med ankomsten med Airforce One tänker sig Obama att frälsa det kubanska folket allt medan de styrande i Havanna förtjust gnuggar händerna över upptiningen mellan de båda nationerna som Obama ensidigt erbjuder.

I SR Ekot kan vi höra ett intressant reportage med intervjuer av exilkubaner boende i Miami och det är lätt att hålla med Clara Roteta som ampert konstaterar att att Obama inte reser för att kräva fria val eller att de politiska fångarna släpps.

I stället handlar det om att dollartecknen snurrar i ögonen på presidenten vars mandatperiod närmar sig slutet.

Det är lätt att hålla med de som i dag ställer sig kritiska till Obamas Kubabesök. Utan krav på mänskliga rättigheter och verklig demokrati i Kuba så är avslutningen på Barack Obamas tid som amerikansk president inte att sluta på toppen av sin kapacitet.

19 mars 2016

Om terror, skatter och vänsterförtryck!

Jag har en kompis som, sedan många år, bor i Bryssel och arbetar vid en EU-institution. Jag inbillar mig att hon, precis som jag, hyser en tanke om att ”ju fler vi är tillsammans, ju gladare vi blir!” Att flera tillsammans kan göra storverk för att framtiden för kommande generationer möjligtvis kan bli bättre än den ”framtid” vi själva lever i just nu.

Möjligtvis håller jag på att bli sådär otroligt medelålders plus att fantasin spelar mitt naiva sinne ett spratt? Ja, det är troligt! Samtidigt undrar jag på Oldsberg- och Luukmanér; Vart är vi på väg?

Den belgiska polisen tycktes på fredagskvällen begå storverk av en typ som jag tror de flesta européer finner nödvändiga men kommer dessa storverk att göra världen till en bättre plats än tidigare?

Nej, i alla fall inte om det skattefinansierade Segerstedtinstitutet får råda. Och frågar någon vänsterpartiets Rosanna Dinamarca, partiets feministiska talesperson, så lär det inte vara nödvändigt att terrorister spärras in bakom lås och bom. Enligt henne förekommer ju varken hedersförtryck eller radikaliseringsprocesser i någon av våra storstäders invandrartäta förorter.

När Segerstedtinstitutet invigdes ifjol så invigningstalade Stefan Löfven (S) och han hade, liksom partiets Mona Sahlin, nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, stora förhoppningar på att institutet skulle kunna värka fram universallösningar på hur världen i allmänhet och Sverige i synnerhet skulle bli underbart terrorbefriade.

Den som följt med i media den senaste veckan vet att den rapport som Segerstedtinstitutet nu publicerat är fullt av, och jag citerar gärna ledarkolumnisten Sakine Madon i Expressen, ”postmodernistiskt snömos och osakliga anklagelser.”

Det är tyvärr högst sannolikt att innehållet och slutledningarna i Segerstedtinstitutets rapport från början till slut är ett beställningsverk signerad vår regering med stöd av vänsterpartiet. 

Detta gör det inte mindre skrämmande att det är våra gemensamma skattemedel som spenderas på blaha-blaha allt medan radikaliseringsprocesserna i förorterna tycks skapa nya odjur medan tjejerna, och en del killar också för den delen, där lider alla helvetes kval under förtryck som, om någonstans alls, endast borde höra hemma i de delar av världen som folk nu flyr för sina liv ifrån!

Regeringen borde skämmas och vänsterpartiets jämlikhetsivrande tycks ha spårat ur rejält.

Under tiden betalar svenska folket allt högre skatter för att finansiera projekt som knappast leder fram mot en bättre värld men som låter oss gå gratis på museum. Som sagt; Vart är vi på väg?

16 mars 2016

Champix - fungerande "rävgift" för fimpare!

Har legat lite lågt på bloggen ett tag. Anledningen kommer här:

När jag skriver dessa rader så har jag varit rökare i, mer eller mindre, snart 35 år. Ofta storrökare, ibland något mindre, och i genomsnitt har jag dragit i mig (läs: eldat upp) ungefär 30 cigg om dagen.

Mina cigg har varit mina vänner, en tröst vid sorg och en glädje i stunder av lycka.

Jag har hela tiden begripit att missbruket inte direkt befrämjar hälsan eller ger en god prognos för en lång livslängd. Hälsoaspekten har dock aldrig betytt något för mig och jag tror att samma sak gäller andra nikotinister. Det finns liksom så otroligt mycket som kan göra så att vi faller ned döda inom de närmaste sekunderna och bara tanken på detta har gjort att jag letat efter cigarettpaketet för att ta mig ännu ett av hundratusentals bloss!

Därför tror jag att den skräckhälsopropaganda som myndigheterna alltmer ägnar sig åt är helt missriktad och dömd att misslyckas. En inbiten storrökare skiter i bilder på sotiga lungor och hot om cancer i urinblåsan!

Däremot tror jag att kampanjer som inriktar sig på (bristen på) ekonomi skulle kunna locka flera att sluta med ciggen.

Jag själv älskar att resa och de resmål jag vill besöka ligger oftast alltför långt bort för att min plånbok ska mäkta med utgiften. Jag måste ju för sjutton ha stålarna till cigg!

Detta faktum gör nu att jag under vintern 2015/2016 kom fram till att det inte är okej att spendera mer än 2 500 kronor i månaden till halsbloss! För dessa pengar skulle jag, inom några år, kunna besöka flera av de avlägset belägna platser jag tidigare bara kunnat drömma om.

Därför beslutade jag mig för att påbörja en annorlunda resa; Den mot ett nikotinfritt liv. Jag insåg att fallgroparna var många. Gudarna ska veta att jag försökt fimpa tidigare. Vid ett tillfälle höll jag uppe mer än ett år men en personlig kris satte punkt för detta mitt längsta försök.

Vid tidigare försök har jag testat nikotinplåster men det är ju faktiskt just nikotinet som måste ur kroppen för att beroendet ska tillåtas klinga av.

Vänner till mig, storrökare, har lyckats fimpa med hjälp av den receptbelagda medicinen Champix som påverkar lustcentrum i hjärnan så att det blir helt meningslöst att röka.

För att få medicinen utsattes jag för en regelrätt intervju av min husläkare då Champix har många bedrövliga risker när det handlar om biverkningar. Jag klarade intervjun.

När man börjar pillerknaprandet ska man, helst, fortsätta blossa under ca 10 dagar, alltmedan medicindosen regelbundet ökas.

Så här blev det…

Dag 1:
Efter söndagsfrukosten står jag vid diskbänken och stirrar på den mycket pedagogiska förpackningen där de extremt små tabletterna stirrar på mig i blisterförpackningar märkta med dagnummer och morgon- respektive kvällsangivelse.
Jag hatar er, tänkte jag men kom sedan på varför jag bestämt mig. Pillret gled ned i magen. Jag gick ut på balkongen, tände en cigg och drog ett djupare halsbloss än vad jag vanligtvis gör.
Mitt på dagen känner jag mig under ett par timmar ”hög”. Inte för att jag alls vet hur detta känns, jag har aldrig testat andra droger än alkohol och tobak, men jag upplever känslan jag har som ett slags drogrus. Det känns som om jag precis har rökt och denna känsla stannar kvar i kroppen ett bra tag och vips har det gått tre timmar då jag inte har rökt. Under samma tre timmar ett dygn tidigare drog jag i mig fem cigaretter!

Dag 2:
Vardag. Jobbet väntar. Istället för fyra cigg innan jag kommer fram till jobbet blir det bara en. Inte särskilt god. Är lätt illamående och har en begynnande huvudvärk.
På jobbet får jag många frågor. Jag meddelade mina kollegor och min chef redan under föregående vecka om mina planer på ett försök att fimpa.
En kollega kommer under dagen fram och säger: ”Du ska veta att vi är några som slagit vad om hur det ska gå?” Han visar med en gest, där han håller i en imaginär cigg som han för mot läpparna, att han tillhör gruppen som hoppas att det går åt helvete för mig! Hygglo! Han är inte längre en jobbarkompis! Han är bara en fjant!
Mitt paket med ”röka” som brukar vara tomt fram emot 17-tiden och hemresan, är denna dag halvfullt. Jag har inte aktivt försökt att hålla mig från att smita ut utan det har helt enkelt inte behövts fler rökpauser.
Tänk att ett så litet piller kan orsaka så mycket gott i en inrökt hjärna! Imponerande!
När jag kommer hem klappar jag ihop av trötthet. Är sjukligt trött och går till sängs redan vid 20-tiden. Sover som en gris fram till kl 6 följande morgon men är lika trött när jag stiger upp.

Dag 3:
Totalt en cigg, uppdelad på två rejäla bloss vid tre tillfällen, blir det under arbetsdagen,
På kvällen försöker jag mig på att ta ytterligare ett bloss hemma på balkongen. Det smakar satan!
I morgon väntar den första fördubblingen av medicinen. Från att bara ha tagit en tablett på morgonen ska det då tillföras en kvällsdos också. Ska bli bra tänker jag och hoppas att jag då kanske helt kan lägga av med mina taffliga försök att dra halsbloss.
Någon sorg över flydda dagar som rökare, som jag trodde att jag skulle få, känner jag inte av!
Men jäklar vad jag känner mig spysjuk och utsliten. Förutom den tilltagande huvudvärken.

Dag 4:
En liten, liten kris vid uppvaknandet! Jädrar vad gott det vore att bara gå rakt ut på balkongen och tända dagens första. Åtminstone hinner jag tänka detta innan jag minns hur gårdagens fåtal bloss smakade. Jag avstår ett ”återfall” och biter ihop men jobbigt är det allt!
På jobbet rusar dagen iväg, nästan helt utan tankar på att det borde vara dags för rökpaus. Otroligt! Inser vid hemgång på eftermiddagen att jag inte varit utanför dörren på kneget under dagen och bestämmer mig för en långpromenad genom stan.
På kvällen kommer den första upptrappningen av tabletterna. Från att bara ha tagit medicinen på morgonen ska jag nu ta samma dos även på kvällen. Helst ska det vara så nära 12 timmar mellan pillren som möjligt och jag avväger de olika alternativ som står till buds. Hur fasiken ska jag göra på lördag när jag har sovmorgon? Måste jag ställa väckarklockan, som jag hatar så mycket, och dingla upp för att knapra piller? Tål att tänka på!

Dag 5:
Wow! Kvällspillret i går gör verkligen susen. Vaknar och stiger upp helt utan tankar på att få tända en cigg. Känslan är ny, den visar sig för första gången på 35 år och för en stund svindlar det. Vad är det som händer i hjärnan?
Frukosten betas av i snabb takt följd av dusch och påklädning och när jag kollar klockan för att se om jag är i tid för ”min” t-bana inser jag att jag ligger 30 minuter före den tidtabell som rått i mitt inre under alltför många år. Redan i ottan har jag uppenbarligen rökt bort en halvtimme av mitt liv! Tar första bästa ”tub” och hoppar av 5 stationer tidigare än jag borde. Blir en skön promenad, med massor av friskluft, till jobbet. Reagerar på den rökare som ligger några meter före mig under ett par kvarter. Blääh, vad det luktar illa! Skrattar åt denna min tanke!
På jobbet är det mesta som vanligt förutom att jag hostar lungorna halvvägs ur kroppen under dagen. Tänka sig att flimmerhåren redan börjar slå sig fria ur tjär-geggan som de legat begravda under.
När jag kommer hem på kvällen väntar tre lediga dagar. Med en smula ångest slår jag upp ett glas för att fira ledigheten. Kommer jag, som genom många år aldrig rökt så kopiöst mycket som vid de tillfällen då alkoholhaltiga drycker intagits, att fixa denna prövning?
Otroligt och ofattbart nog så gör jag det! Jag känner mig skrytsamt lycklig och fyller på glaset. Tjoho!

Dag 6-7:
Dagarna passerar utan något som helst behov att tända en cigg. Men biverkningarna tilltar. Jga mår allt sämre. Är tröttare än vad jag varit någonsin i mitt liv. Kan med nöd och näppe hålla mig vaken mitt på dagen. Har spykänslor mest hela tiden och huvudet spränger som aldrig förr.

Dag 8:
Nu ska medicindosen dubblas. Igen. Tar morgondosen! Det blir mitt sista piller av Champix. Under dagen mår jag så uselt att jag tvivlar på om det verkligen är värt besväret att utsätta sig för medicinen från helvetet?
Jag struntar i kvällspillret!

Dag 9 och framåt:
Champix tycks ha lyckats i sitt uppsåt att göra denne inbitne rökare rökfri. Hurra i så fall! Biverkningarna börjar sakta klinga av. Jag får förstås, som alla rökare som fimpar, ständiga lustförnimmelser och drömmar om hur det skulle vara att ta ett bloss, men jag biter ihop.
Jag tror att det kommer att gå vägen och att jag kommer att ha råd med en Karibien-resa kommande vinter.

Så här i efterhand så kan jag dock konstatera att om jag i förväg känt till stålbadet under en dryg veckas tid så är det ytterst tveksamt att jag skulle ha genomfört det!

Champix är i min värld ett rävgift som kanske räddar många liv men med tanke på att en tänkbar biverkan är djup depression med självmord som krona på verket så kanske förskrivningen av medicinen borde kontrolleras ännu hårdare och med ännu tydligare instruktioner till patienterna.

Är fortsatt en smula avtrubbad mentalt men tänker vara ståndaktig och vänta ut alla de ”fantastiska” hälsoeffekter jag har att se fram emot de närmaste veckorna och månaderna.

Vare sig mitt rökuppehåll blir några månader, kanske ett par år eller livslångt så är varje orökt cigg en vinst, det inser både jag, mina lungor och min plånbok. Fast helvete vad dåligt jag mådde under ”avprogrammeringen”….

9 mars 2016

Finsk strålsäkerhet strålande!

I förra veckan hette det att cesiumhalterna över Helsingfors var otroligt höga, på samma nivå som i samband med Tjernobyl-katastrofen, fast ändå inte. (Redan då drog jag paralleller med Tage Danielsson osannolika sannolikhetsmonolog!)

Jodå, halterna av cesium var skyhöga men från kärnkraft härstammade de inte, och därmed finsk sisu och basta! I alla fall enligt Finlands strålsäkerhetsmyndighet, lämpligt förkortad till STUK!

Sedan upptäckten har det sökts, letats, kontaktats grannländer och vänts upp och ned på alla tänkbara orsaker till det strålande Helsingfors.

Tills i dag!

Den finska strålsäkerhetsmyndigheten konstaterar nu att sannolikheten för att strålningskällan står att finna i deras egen byggnad är nästan osannolikt stor! Dock har inte just själva strålningskällan anträffats när dessa bloggrader skrivs. Fast myndigheten meddelar att det är troligt att den finns! Möjligtvis hos ett företag, i samma fastighet som myndigheten själv, som sorterar radioaktivt småavfall.

Om nukleär vetenskap och om kärnkraft kan man tycka mycket, både för och emot. Själv är jag t ex för!

Oavsett vad man tycker så anser nog de flesta att verksamhet som omfattar hantering av radioaktivitet borde övervakas och kontrolleras av en myndighet med anställda som är teoretiskt och praktisk briljanta.

Just i Finland tycks det vara lite si och så med den saken!

Det är möjligt att de anställda på STUK anser sig vara strålande men knappast i den betydelse som de flesta av oss andra skulle finna lämpligt!

6 mars 2016

Vasaloppet och den kvinnliga sura uppstötningen!

Vasaloppet är inte något jag brukar sträckkolla på, men TV:n brukar få stå på medan jag pysslar med annat. Så blev det i dag också och medan sändningen rullade på blev mitt hem rejält städat.

Ifall det verkar hetta till i TV-sändningen gör jag ett avbrott och när det drar ihop sig till sista milen så brukar jag slå mig ned i soffhörnet och imponeras av de killar och tjejer som utsätter sig för att åka skidor i nio mil, de bästa på ca 4 timmar dessutom. Pust, det är så att man blir svettig bara av att titta på!

Både på herr- och damsidan blev det spännande på upploppet i Mora.

Surt efteråt blev det på damsidan och denna uppstötning provocerar mig en smula!

Damtvåan, Britta Johansson Norgren, beklagar det faktum att arrangörerna inte lyckades hålla det utlovade ”damspåret” på upploppet fritt från män och hon menar i en kommentar till DN att detta kan ha kostat henne segern.

Många tjejer, säkert också Britta Johansson Norgren, har efterlyst möjligheten att på samma villkor som män få tävla i allsköns idrottsgrenar. Den könsliga rättvisan lyser alltför ofta med sin frånvaro då killar erbjuds bättre lokaler, träningstider, sponsring och dessutom får mer uppmärksamhet. En tjej som vill ha framgång får helt enkelt kämpa mer, hårdare och bättre än män i samma situation. Oacceptabelt!

I de fall kvinnor faktiskt tillåts tävla i exakt samma tävling som män, just i Vasaloppet är detta möjligt sedan 1981, så vore det klädsamt om en uttröttad och sönderstakad tjej därför avstod från att ifrågasätta resultatet och den egna andraplaceringen och dessutom påpeka saken för media.

Britta gjorde ett hästjobb under stora delar av dagens Vasalopp men hon stod inte pall hela vägen in i lagerkransen. Trist att hon valde att beskylla arrangören i allmänhet och män i synnerhet för detta!

2 mars 2016

MH370 - har jag rätt?

I dag kommer uppgifter som påstår att nya vrakdelar efter det försvunna, malaysiska, flygplanet med nummer MH370 har flutit iland i Moçambique.

Som trogna bloggläsare vet har jag bloggat mången gång om flygplanet, t ex i dessa inlägg:



Jag har inte ändrat uppfattning efter dagens nyhetstelegram!