Om kändisskapets baksida och positiv feedback!

Det kan inte vara lätt att vara ”kändis.” Att ständigt vara påpassad, betittad och paparazzijagad.

Jag brukar, precis som de flesta andra, titta till en extra gång när jag möter någon för allmänheten välbekant skådis, artist, politiker eller bara ”kändis”, trots att ingen begriper varför personen är "kändis." Det måste vara vidrigt för den utsatte om han/hon inte är exhibitionist och fullt ut njuter av kändisskapet.

Häromveckan, under en snabblunch på en hamburgerrestaurang, hamnade jag vid bordet bredvid en av våra mest älskade sångerskor, som var på haket tillsammans med en hel flock barn, både egna och ett par andra.

Jag tror att jag var helt ensam på stället om att identifiera henne. Jag gjorde det på rösten när hon pratade med juniorerna. Först då lyfte jag blicken från min kaloristinna måltid och tog mig en titt. Jovisst var det hon om än osminkad, med håret uppsatt i en enda stor klut mitt uppe på skallen och med klädsel som jag inte trodde att hon någonsin nyttjar.

Jag begrep naturligtvis att hon inte under några som helst omständigheter ville bli igenkänd, än mindre tilltalad, så jag fick bita mig i både tunga och burgare för att inte några uppskattande ord skulle slinka ur mungipan. Hon är ju så jäkla bra och jag ville bara vara snäll men avstod. Det ångrade jag en smula redan i samma ögonblick som jag fick de första sura uppstötningarna efter fettbomben till lunch.

Varför så ängslig? Kan en uppskattad artist inte ta några snälla ord i all välmening? Jo, det tror jag att de flesta kan även om jag inser att många störiga människor har annat att säga än vänliga ord.

Jag fick tillfälle att rehabilitera mig några dagar senare. Inte till samma favorit som på snabbmatsstället men ändå…

Häromdagen stiger jag på bussen på väg hem från jobbet, slår mig ned och inser genast att på andra sidan mittgången sitter en av mina absoluta favoritkomiker. Jag skrattar bara jag tänker på några av de fantastiska sketcher hon medverkat i.

När bussen kommer fram till den plats där jag ska stiga av kan jag inte bärga mig utan säger tyst till henne: ”Tusen tack för många härliga skratt! Du är toppen!”

Hon stirrar allvarligt på mig i vad som känns som eoner av tid.

Sedan spricker hennes, också osminkade och nästintill oigenkännliga, ansikte upp och hon svarar: ”Tack snälla! Vad glad jag blir.”

Det gjorde gott i hjärtat och hädanefter tänker jag försöka bli bättre på att tala om för folk, inte bara ”kändisar”, som jag tycker gör bra saker att jag tycker som jag gör.

Det är vi alldeles för dåliga på i Sverige!

Därmed inte alls sagt att jag tänker upphöra med att kritisera de som förtjänar detta, allra minst här på min blogg!