Är isolationsjournalism lösningen på världens problem?

Det började med en krönika, signerad Johan Norberg, i tidningen Metro tidigare i veckan.

Johan påstod att ”det växer brunt ogräs i utkanten av den borgerliga rabatten.” Det handlar förstås om att Johan undrande frågar sig om borgerliga ledarsidor ”normaliserar invandrarfientlighet” och så förstås uthängandet av bloggerskan ”Julia Caesar”, aka Barbro Jöberger.

Något som fick Cecilia Hagen att i sin egen krönika på torsdagen, i Expressen, haka på. I en lång harang där hon påstår sig vara villig att säga upp bekantskapen med Jöberg så konstaterar Cecilia att hon däremot gärna behåller bekantskapen med den engelska drottningen Elisabeth.

På vilket sätt just ”Bettan och ”Cissi” är goda vänner framgår inte. Däremot framgår det tydligt att Cecilia inte har för avsikt att någonsin mera kommunicera med människor som inte faller henne på de journalistiska läpparna. På samma sätt som hon offentligt säger upp all eventuell relation med sin tidigare kollega Jöberg, på samma sätt dissar Hagen en gammal förvirrad dam som hon mött ”i trakterna av Karlaplan.” Den gamla damen var måhända dement och kanske hade Jöberg imaginära sjukdomar som ”oral galvanism” och ”elallergi” men ändå?

Karin Pettersson, ledarskribent på Aftonbladet, gör ett inlägg i debatten på torsdagen, genom att välkomna att medlemmar på den borgerliga sidan sagt saker som passar henne. 

Samtidigt kallar hon, ständigt återkommande, sina politiska motståndare för ”avgrundshögern”, utan minsta reflektion över vilket evighetsdjupt vänsterhål hon själv hämtar krafter ifrån?

I dag är det dags för Ann Heberlein att i DN Kultur beklaga att hon tvingats se bilden som hon aldrig velat se, den absolut hjärtskärande bilden på lille Alan/Aylan Kurdi, just ilandspolad i Turkiet. Ann påstår dumheter som att sådana bilder på sikt får oss alla att resignera, att ingen numera ”ser” tiggarna mm.

Är mediernas roll att ständigt anklaga ”den andra sidan” för att ha fel?

Är uppsagda bekantskaper lösningen på världens problem 2015?

Är det bäst att medelst skygglappar och hörselkåpor vandra vidare igenom livet? Har man inte hört eller sett något så finns det inga problem, liksom?

Jag tror absolut inte det!

Alla kan ju förvisso inte älska alla här i världen men jag tror inte på konceptet att med mindre kommunikation, uppsagda bekantskaper, förnekelse och isolation så kommer lösningen på allsköns problem att komma som en blixt från en klar himmel.

Meningsmotståndare ska lyssnas på och bemötas med motargument. Lille Alan/Aylan ska aldrig, någonsin, gömmas undan i några omedvetna skuggor. Och Cecilia Hagen borde skaffa sig vettigare vänner än, och hålla sig för god för, att envetet vurma för relationen med gamla ”Bettan.”