Läser ett rart och en smula nostalgiskt TT-telegram som
berättar att ”Den svenska kiosken är utrotningshotad.”
Det påminner mig om tider då Pressbyrån inte var något man
klev in i utan som kund snällt fick stå utanför och handla från igenom en lucka
som personalen öppnade efter eget godtycke. Undrar om det finns någon mer
Pressbyrå i dag som är en kiosk förutom den vid Slussens t-banestation i Stockholm?
Ett av mina första ”riktiga” jobb var i en kiosk tillhörande
den välbekanta kedjan. På den tiden, vi talar om ca 35 år tillbaka i tiden, var
det ”gamla tanter” som arbetade i Pressbyrån. Iklädda röda rockar, permanentat
hår och med petimäternoggrannhet när det kom till att dagskassan skulle
stämma. Å så jag då, som också fick röd rock och som vid något tillfälle i ungdomen, då jag hade hår, hade permanentat sådant!
Tipskuponger knappades in på stora kassaapparater och det
gällde att kolla att systemtippare verkligen inte hade snikat in en gardering
för mycket på kupongen.
Ett paket cigg av den vanligaste sorten kostade 8 kronor och
10 öre. Bland det första jag fick lära mig var att om någon lämnar över en
tiokronorssedel ”så ska du tänka att du ska ta ett mynt i varje fack i
kassalådan för att kunden ska få rätt växel tillbaka.” En 5-öring, en 10-öring,
en 25-öring, en 50-öring och en krona.
Tidningar med porrigt innehåll (Piff, Paff och Raff)
förvarades på baksidan av den ordinarie veckotidningshyllan, något som innebar
att när någon ”trenchcoat” efterfrågade ett ex så var man tvungen att möblera
om i det trånga utrymmet i kiosken.
På söndagsmorgnar var ”Vichyvatten” storsäljare. Det var den
tidens vätskeersättningstablett!
Dessutom fanns den lilla chokladbit som jag än i dag kan
förnimma hur ljuvligt den smakade. Iklädd grönt och silvrigt stanniolpapper var
den och priset var 2 kronor. Dyrt tyckte jag men vad spelade det för roll? Jag
saknar Kanolds ”Tryffelgoding” så det är inte riktigt klokt!
Jag minns också den unge gosse, i min egen ålder, som varje
fredagseftermiddag kom för att köpa den tidens nymodighet till chokladkaka, ”Mintcrisp”,
men som aldrig under den tid jag arbetade i kiosken kunde lära sig att den inte
hette ”Mintcrips!”
I anslutning till kioskens lucka hade vi ett telefonbås som
kunder med behov att ringa kunde kliva in i. Om de inte betalade en krona i
förväg så tryckte vi i kiosken inte på den knapp som såg till att telefonlinjen
öppnades. I samma kur utspelades ibland slagsmål mellan kunder som ansåg sig
vara den med störst behov att ringa. Vid ett tillfälle minns jag att jag blev
kallad till tingsrätten för att genom mitt vittnesmål avgöra vem som gjort vad
i vår kiosks telefonbås!
Oj, nu minns jag plötsligt också ”Kehlet Pepparmint”,
tillverkad av Fazer. Herrejösses vad god!
Sedan kommer jag aldrig att glömma dagarna då vi hade
inventering. Alla anställda i kiosken var på plats samtidigt och räknade
antalet på alla varor, skrev upp antal och styckpris på långa listor medan den
som stod i luckan och servade kunder var tvungen att ha två kassalådor igång
och separera pengarna beroende på om varan som såldes var inventerad eller ej.
Efter avslutat arbetspass hade man trycksvärta långt upp på
armarna. Kvällstidningarna lades i luckan och hanterades av oss i kiosken.
Särskilt ”svart” var man på söndagarna då det dessutom var bilagor som skulle
hanteras.
Frukten vägdes och många var kundönskemålen om en mindre
banan eller ett större äpple.
Jag blev så småningom ”Kioskchef” och fick styra över mitt
eget herravälde med tanter i röda rockar!
Håhåjaja, det var i en annan tid!
En tid som nu är på upphällningen då landets kiosker är på
utdöende! Lite vemodigt är det allt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar