Om en förstummad konsertpublik!

I går kväll var det grillfest på min arbetsplats.

Vi åt och drack, skrattade, pratade, umgicks och hade några fantastiska after-work-timmar efter dagens slit, kneg och knot!

Jag var upprymd när jag mätt och glad begav mig hemåt i vårkvällen.

Det visade sig att det var stora skaror av andra som också var på väg hemåt. En googling vid hemkomsten gav vid handen att en stor svensk stjärna hade uppträtt på Gröna Lund och bussar och t-bana var fyllda av 20-30-åringar.

Det var fascinerande att precis ingen av dem pratade med sina kompisar. Alla, och jag menar verkligen alla, var upptagna med sina (o)smarta telefoner och stirrade koncentrerat på desamma när Facebook-uppdateringarna skulle göras!?! Det var märkligt att sitta på en fullproppad buss som var absolut dödstyst!

Jag börjar uppenbarligen bli gammal och förstår inte många av de val den yngre generationen gör i dag.

När jag går på konsert, teater eller något annat evenemang så brukar jag, i alla fall om evenemanget ifråga fallit mig på läppen, ivrigt vilja prata om upplevelsen med mina bekanta. Jag inbillar mig att vi brukar vara fyllda av glädje och jag inbillar mig att ivrigheten att dela åsikter med varandra är ömsesidig.

Även om Veronica Maggio gjorde en kass eller fantastisk konsert så förklarar det inte att hela hennes publik ansiktsförlamat glodde i sina telefoner på vägen hem. Utan att säga ett ord till de som var med i samma kompisgäng.

Snacka om att Sverige är ett alltmer känslokallt land där människorna allt desperatare försöker upprätthålla någon slags image via cyberspace! Utan någon vidare framgång som det verkar....