31 maj 2015

Cruise och Travolta är "SP" för mig!

Då jag var bortrest när dokumentären ”Fångade av scientologin” gick så hade jag inte tillfälle att se den när den sändes i SVT. Nu har jag dock genomlidit, skrattat och gråtit mig igenom den två timmar långa dokumentären. En dokumentär som ALLA borde se och förfasas över!

Vän av ordning kanske undrar om denne bloggare är scientolog men lugn; Min högsta önskan, vore jag hjärntvättad av den psykotiska sekten, skulle vara att bli kallad ”SP”, en undertryckande persona non grata.

Jag kommer aldrig mer att kunna se mina favoritfilmer med Tom Cruise eller John Travolta (sorry ”Grease” men nu har jag sjungit med och dansat för sista gången!).

Utan att avslöja för mycket, jag vill att du som ännu inte sett denna dokumentär ska göra det med hyfsat ogrumlade ögon, vill jag bara säga att jag hoppas att världens samlade vetenskap inom psykiatrisk vård tar sitt ansvar och försöker rädda så många som möjligt bland de, ca 50 000 människor, som fått och får sina liv förstörda av denna mer än störda institution.

Dessutom hoppas jag att de amerikanska skattemyndigheterna snarast omprövar sitt beslut att skattebefria scientologerna. Anledningen till skattebefrielsen är att dårarna betraktas som ett religiöst samfund, när de i själva verket bara är hjärnskrynklare som ruinerar naiva människor som dessutom riskerar att bli psykiskt sjuka, och därmed betecknade ”SP”, av att ha blivit indragna, eller intvingade av förstörda föräldrar, i något som inte borde få existera i universum.

Om nu ”Xenu” finns någonstans där ute så hoppas jag att denna existens också inser att allt gick åt helvete när Hubbard & Co fabulerade ihop en dynga utan motsvarighet!

30 maj 2015

Om Ryssland, rättigheter och avundsjuka!

Vladimir Putin gör allt som står i hans (bisarra) makt för att få sitt väldiga rike omtalat i vitt skilda sammanhang. Det går sådär. Den senaste veckan har ”Ryssland” troligen varit det mest skrivna ordet i svensk media men alls icke beskrivet i positiva ordalag.

Sent i går kväll kom beskedet att ett stort antal företrädare för EU, som politiker, militärer och andra hamnat på Putins svarta lista och inte längre beviljas inresetillstånd i Ryssland.
Bland de spärrade finns moderaterna Anna Maria Corazza Bildt, Lena Adelsohn-Liljeroth och Gunnar Hökmark. Den senare twittrade glatt att han var stolt över att ha hamnat på spärrlistan.

För en vecka sedan avgjordes Eurovision Song Contest och omröstningen är omtalad eftersom EBU valde att lägga på konstgjorda applåder när Ryssland fick höga poäng och publiken i arenan buade. EBU tog därmed solklart ställning emot den demokratiska rättigheten att uttrycka åsikter andra än de stipulerat politiskt ”korrekta.” Putin har helt enkelt en hantlangare i EBU!

Nära Ukrainas gräns håller ryska styrkor på att bygga upp, vad som verkar vara, en större militärbas. Att det handlar om en förestående invasion torde inte råda någon tvekan om!

I dag har en Prideparad försökt genomförasMoskvas gator. Flera gripna är det, för Putin & Co, självklara resultatet.

Jag är inte så lite avundsjuk på Hökmark och de andra som, med stolthet, kan proklamera sig icke-önskvärda i Ryssland.

Vem vet vad jag skulle kunna ta mig till om jag plötsligt befann mig på Röda Torget?

Kanske skulle jag upplysa passerande ryssar om att deras sångerska visserligen sjöng fantastiskt i Eurovision men samtidigt skulle jag upplysa om att något jubel var det inte tal om i salongen.

Kanske skulle jag hala upp informationsmaterial om mänskliga rättigheter och berätta om allas rätt att bli förälskade, även i en person av samma kön.

Kanske skulle jag berätta att jag inte anser att det är rätt av ett land att hota ett annat land med invasion. I alla fall inte om det inte handlar om en fasansfull diktatur som t ex Nordkorea.

Hörru Vladimir! Ta och spärra mig också! Jag vill också känna mig stolt som medlem av de utspärrades skara!  

25 maj 2015

Är SAS slut som flygbolag?

Ännu mera anknytning till Belgien i min blogg!

Jag brukar flyga med Brussels Airlines till Bryssel men för denna min just avslutade resa valde jag SAS, främst tack vare rekommendationer från en vanligtvis pålitlig källa!

I onsdags vid 15-tiden skulle jag starta från Arlanda. Var det tänkt! För av detta blev det intet!

Sent på tisdagskvällen fick jag ett sms där texten inleddes med: ”Meddelande från SAS. Din flight har blivit inställd.”

Efter ett längre andningsuppehåll läste jag vidare och kunde konstatera att jag blivit ombokad till en senare flygning. Av den planerade middagen på onsdagskvällen i Bryssel blev det ingenting eftersom jag kom fram alltför sent.

På Arlanda fick jag veta av SAS-personal att min flygning blivit inställd p.g.a. tekniska problem!?! Tänka sig; Som av en händelse fick alla inbokade passagerare plats på den senare flygningen, något som får mig att misstänka att mitt ordinarie flyg ställdes in med kort varsel av rent ekonomiska skäl.

Under fredagen skulle dottern till min värdfamilj i Bryssel flyga med SAS, samma avgång som jag hade tänkt ta två dagar tidigare. Hon hann ut till Arlanda innan hon upplystes om att även hennes flygning var inställd! Dessutom blev hon upplyst om att någon ombokning inte kunde ske eftersom alla förbindelser till Bryssel på fredagskvällen var fullbokade. Hon fick åka hem till bostaden igen! Och kom aldrig iväg till Bryssel!!!

VAD I HELVETE HAR DE FÖR SIG PÅ SAS????

Dagarna innan min avresa oroades jag av strejkhot från piloterna. De vill, en smula raljant jag vet, inte gå i pension en dag senare än 55-årsdagen, inte arbeta mer än 12 dagar i månaden, inte arbeta mer än en vända t.o.r till Köpenhamn men vill gärna behålla lönen på 50-papp, eller vad den nu är.

För oss som fick inställda flyg återstår att söka kompensation enligt gällande EU-lagstiftning. 
Det är dock ingen på SAS som per automatik upplyser om hur man gör detta men gudarna ska veta att jag nu gjort enligt konstens alla regler efter att jag pressat en stackars yngre SAS-(o-)förmåga på information.

På tisdagskvällen, när jag fick det första sms:et om min inställda flight gick det dock aldrig att få tag på någon SAS-anställd. Telefonbokningen hade sedan länge stängt för dagen och jag som kund kunde bara konstatera att SAS vill troligen inte ha några passagerare framöver. I alla fall inte mig och ett gäng andra som fick sina flighter inställda under veckan som gick!

Jag tror att jag åter testar Brussels Airlines nästa gång Bryssel ska besökas igen!

Om Eurovision, ett nytt Belgien och ett degenererat Ryssland!

Tillbaka i Sverige, sliten, efter en tuff långhelg i Belgien med stort fokus på Eurovision-kalas!
Belgien, landet jag hyser en sorts hatkärlek till har hamnat lite närmare pluskontot efter denna tripp. 

Någon ansvarig för t-banan i Bryssel (troligen en belgisk schlagerfjolla) lät högtalarsystemet på stationerna spela Eurovision-klassiker för väntande passagerare. Det innebar förvisso att jag tvingades höra både Carola, Perelli och en flock andra som jag har svårt för men också andra artister som jag hyser mer kärlek för.

Bryssel har tidigare varit staden som är full av hundskit. Du har aldrig någonsin kunnat titta upp under långpromenader utan tvingats totalkoncentrera dig på vart du sätter ned fötterna. I år har kommunerna i huvudstadsområdet satt upp behållare med gratis hundbajs-påsar i flera parker och plötsligt har även de mest degenererade belgarna insett att det är trevligt med trottoarer utan avföring!

I det fransktalande Vallonien har bristande franskakunskaper mötts med stor skepticism och ovilja att förstå. I år kunde jag glida in på den lokala ”fritterian”, börja med att försöka säga att min franska är åt helvete och sedan försöka förklara vad jag önskade att äta. Denna gång fick jag ett flin tillbaka och en lång harang där mina språkkunskaper brast. Min tolk kunde då upplysa mig om att killen bakom disken ville att jag skulle slå mig ned vid ett bord så skulle han komma med käket när detta var klart. Omtumlande och en smula chockerande för att vara i ett land om jag ansett vara ett av de mest ogästvänliga. Kanske håller något på att hända med Belgien? Jag hoppas det.

F ö kan jag rekommendera alla och envar att vid besök i Belgien ta en tripp till Brygge, en finfin stad i Flandern, smala kullerstensbelagda gränder, hästdroskor och kanaler där rundtursbåtarna går fullastade med turister.

Nu åter till Eurovision:

Först med belgisk anknytning eftersom SvD anlitat en statsvetare som plockat fram statistik som visar att just Belgien är det land som med sina röstsiffror bäst har pekat ut vinnarna i ESC. Herregud; Det trodde jag inte heller om belgarna!

Välförtjänt seger av Måns även om jag fortsatt har lite svårt för låten. Ryskan sjöng fantastiskt men det ryska folket tycks vara det nya Belgien; Fullt av degenererade människor som hävde ur sig dumheter på sociala medier efter Sveriges vinst. Visserligen påstås det att de korkade kommentarerna, som att Litauen borde bombas för att de inte röstade på Ryssland, skulle vara nedpräntade med glimten i ögat. Detta är dock en glimt som jag har svårt att se. Att ryssarna är missnöjda med den svenska segern säger mer om dem själva än om någonting annat, särskilt som den ryska låten hade 3 av 5 låtskrivare som kom från, just det, Sverige!

Nu lär vi få lida med Björkman ett år till, han vill nog inte missa chansen att få vara med att styra och ställa ihop ännu ett Eurovision.

Jag förutsätter att det denna gång kommer att bli i Stockholm och tycker att Tele2-arena är ett utmärkt förslag som luftats i media.

I så fall kanske jag blir tvungen att importera alla mina belgiska schlagervänner för en tuff helg i den svenska huvudstaden….

19 maj 2015

Låt årets Eurovision bli Björkmans sista!

Bara ett par timmar kvar nu innan Eurovision-veckan sätter igång! Spännande och förväntansfullt om någon frågar mig.

Nu är det visserligen nog för sent för er som inte sett inför-programmen men å andra sidan har ni då kvar möjligheten att för första gången få lyssna till årets bidrag.

SVT valde att ha Christer Björkman, Eric Saade och ett par till med i studion med Sarah Dawn-Finer som programledare. Utan någon som helst ”glimten i ögat” har de vecka ut och vecka in förfasats och beklagat sig, gjort miner och varit mestadels oförskämda. Värst var 
Björkman som bl a totalsågade Frankrikes bidrag genom ett ansiktsuttryck som en sur uppstötning och armviftningar som demonstrerade ett totalt avståndstagande.

Jag hoppas att Frankrikes Lisa Angell sjunger skiten ur Björkmans bittra psyke på lördag i finalen. Allt annat än en plats mellan 20 och 27 kommer att vara ett kraftfullt bevis på att Björkman spelat ut, och mer än klart, sin roll som självpåtagen schlager-guru.

Lisa Angells ballad är den bästa balladen i årets startfält och dessutom berör den med sin vackra text om den raserade hembyn som Lisa har för avsikt att bygga upp igen eftersom hon aldrig tänker glömma (”N’oubliez pas” som titeln på stycket är).

Till nästa år, om ingen ändring sker i SVT vill jag rekommendera alla schlagerintresserade att i stället se på YLE:s (finsk tv) svenskspråkiga redaktion som i alla fall i år gjorde utmärkta inför-program (sök på www.arenan.yle.fi och ”De eurovisa”) med intresserade paneldeltagare, glada miner och generösa betyg.

Även den uslaste eurovisionlåt kan ha sina fördelar och vi som gillar spektaklet har nog lite till mans fått mer än nog av Björkman & Co!

Salt är varken särskilt gott eller nyttigt!

Efter en debattartikel på SvD Opinion i går, där representanter för Livsmedelsverket, Coop och Sveriges Konsumenter kräver sänkt salthalt i livsmedelsprodukter så har debattens vågor rullat över Sverige.

Många hejarop har hörts men många är också de som vurmar för en bevarad hög salthalt

Många är de dåliga argumenten för detta.

Det allra mest korkade argumentet för en bevarad hög salthalt kommer i dag Livsmedelsföretagens vd Marie Söderqvist med.
I en intervju med SvD påstår hon att ”kunderna ratar produkter som inte har något salt i sig.”

Visserligen är det som sagt ett antal ”kunder” som i dag i sociala medier ondgör sig över kravet att slopa stora delar av det tillsatta saltet i livsmedel men om vi bortser från denna gapiga minoritet (?) så undrar jag vilka konsumenter Söderqvist och hennes Livsmedelsföretagen har tillfrågat?

Gudarna ska veta att jag genom åren har deltagit i allsköns opinionsundersökningar och aldrig fått frågan om salthalt i mat. Därutöver har jag, tro det eller ej, varit ”provsmakare” för ett välkänt opinionsinstitut. Min, och förvisso många andras, roll där var att bedöma nya produkter, alltifrån kex, via pizza till olika såser och en hel massa annat.

Jag ljuger inte när jag säger att jag vid så gott som varje provsmakning angav någon av följande tre utsagor i min utvärdering: För salt, alldeles för salt eller åt helvete för salt!

Jag kommer aldrig att förstå mig på folk som per automatik påbörjar en måltid med att salta, även om de inte ens provsmakat måltiden.

Jag kommer heller aldrig att förstå att det finns människor som så hjärtans gärna tycks tro att stora mängder salt i ett långkok utvecklar smaken på rätten.

Möjligen kan det vara en smula svårt att eftersalta ”salta pinnar” när dessa är gräddade. I övriga fall borde varje matlagande person i mesta möjligaste mån avstå från saltkaret och överlåta överkonsumtionen till de som inte tror sig överleva utan enorma mängder salt (att de sedan inte överlever särskilt länge eftersom allt saltande garanterat leder till ett skyhögt blodtryck är något som får stå för dem själva!).

Till Marie Söderqvist på Livsmedelsföretagen vill jag bara avsluta med att säga: Marie, jag är övertygad om att vi är en avsevärd mängd med människor som skulle föredra produkten ”minimalt med salt, salta själv” framför konkurrentens vara ”rejält saltad för smakens skull!”

17 maj 2015

Schlagernördarnas vecka är här!

Det har varit dåligt med inlägg från denne bloggare under några dagar. Anledningen är att jag, till mångas stora förundran, laddar inför kommande vecka som, hur sjukt det än kan låta, är viktig.

Det är ju för tusan Eurovision-vecka i antågande och några blogginlägg kommer nog inte att komma under veckan då jag är fullt upptagen med att, tillsammans med lika galna nördar som jag själv, njuta av de tre kvällarna. Kvällar då vi kommer att förfasas, skratta, vara hånfulla och ibland gilla det vi ser.

I glada vänners lag, som alls inte tror på samma låtar som denne bloggare, kan det komma att bli högljutt när analyserna ska göras. Men schlagertraditionen är till för att hållas och jag kommer att sitta i samma soffa och med samma galenpannor som under ett stort antal år! 

Oj, vad kul det ska bli!

Ska man tro förhandsspekulationerna, och det ska man oftast inte, så lutar det åt att nästa års schlager-em inte kommer att kräva någon längre resa för de som vill se spektaklet på plats. Måns ligger bra till men jag undrar jag om det räcker hela vägen fram!?!

Om mindre än en vecka vet vi!

10 maj 2015

Om att "tvingas" läsa Svensk Damtidning!

Med en hel del glimten i ögat, en portion skratt och en helvetes massa ironi gav jag nyligen bort en prenumeration på Svensk Damtidning till en kvinnlig bekant.

Till skillnad från mig är hon inte särskilt glad över kungahus i allmänhet och halvtaskig journalistik i synnerhet.
Som en liten hämnd ser hon nu till att jag tvingas ärva tidningarna när hon upprört förfasat sig färdigt.

Det låter säkert patetiskt i mångas öron men jag gillar att kolla på bilder från det mycket speciella liv som de flesta av oss är avgrundsdjup ifrån!

Dessutom bara älskar jag att läsa fullständigt usla texter av någon som kallar sig journalist, oklart hur skribenterna har skolat till sig sina titlar. Jag ser liksom framför mig hur svenskalärare kallsvettas eller, om de gått bort, roterar i sina gravar över hur vårt vackra språk hanteras.

Under vårvintern har jag, i mina ärvda tidningar, därför kunnat ta del av dramatiska rubriker som ”Panik i societeten!” Artikeln beskriver hur det fina folket ”kastar lystna blickar i sina brevlådor” efter inbjudningskort till sommarens svenska prinsbröllop.

Nyligen kunde jag läsa om ”Societets-drottningen” Grete Qviberg.

Överhuvudtaget tycks ordkombinationer tillsammans med ”societet” stå högt i kurs på Svensk Damtidnings redaktion. Vilka som kan anses tillhöra kategorin ”societet” är dock, efter många genombläddrade tidningsexemplar, ytterst oklart!

Vad som dock står mer än klart är att tidningen saknar såväl korrekturläsare som skribenter med kunskaper i det svenska språket!

Efter att den danska drottningen Margrethe nyligen fyllde 75 år var tidningen sprängfylld av fotografier på kungligheter i olika valör, i olika åldrar, med olika kvalitet på löständerna och med högst olika kvalitet på ”trasorna” de bar i samband med firandet av regenten.

Till bilderna hade en av tidningen utsänd ”journalist” skrivit en artikel om spektaklet! Där får vi bland annat veta förnumstigheter som; ”Utanför den klassiska blå porten som leder in till Fredensborg fladdrade sidentaftklänningarna i vinden medan gästerna anlände”, och om födelsedagsbarnet fick vi veta att hon tidigare under dagen blivit ”skjutsad i vagn till sin födelsedagslunch, dragen av fyra hästar.”

Varför klänningarna fladdrade i vinden och inte satt på någon av gästerna och varför drottningens lunch drogs omkring av fyra hästar får vi aldrig veta!

Det är säkert så att redaktionen på Svensk Damtidning tror sig öka intresset för kungligheter. Eller så inbillar de sig att de som verkligen är intresserade att följa de människor som faktiskt gör ett stort pr-jobb i att marknadsföra sina respektive länder inte ställer några som helst krav på hur de själva på redaktionen framställer ”societeten”.

Även de som är starkt kritiska till systemet med monarki borde ha sin fulla rätt att ta del av denna verksamhet på ett betydligt mer seriöst sätt än det som Svensk Damtidning ägnar sig åt!

Men för övrigt är det otroligt kul att ta del av bilderna i tidningen från allehanda kändispremiärer. Jag skrattar så himla gott åt fotona på personer som skaffade sina löständer för många år sedan och nu står där, solbrända från golfbanorna i Marbella, med ödlehud och betydligt magrare än när lösgarnityret sattes in. En jäkla massa gaddar, upplysta av kamerablixtar, blir det att roas åt!

Svensk media och väljaropinionen lirar i olika ligor!

Inför kvällens partiledardebatt i SVT är förväntningarna stora hos många.

Vi som röstar borgerligt gläds åt den senaste opinionsundersökningen, av Demoskop och publicerad i Expressen häromdagen, som visade att Alliansen nu har passerat de rödgröna i partisympatierna.

Bland vänsterväljare lever troligtvis en förhoppning om att Stefan Löfven ska kunna prestera något som liknar ett återtagande av kontrollen i svensk politik.

Det är roligt för KD:s partiledare Ebba Busch-Thor att hon just blivit mamma men samtidigt synd att vi därför inte får ta pulsen på vad hon egentligen tycker i politiska sakfrågor. KD skulle sannerligen ha behövt detta för att hanka sig upp i väljarbarometrarna.

Jag förvånas över att svensk press kollektivt tycks ha missat Demoskop-undersökningen.

Aftonbladet skriver i dag på ledarplats att ”Ridån går ner för Alliansen.” Ingvar Persson gottar sig åt att partierna i Alliansen tänker profilera sig själva under en tid. Han tror att detta grepp är dömt att misslyckas. Utan att han för ett ögonblick reflekterar över att hans egen drömregering rasar i opinionssiffrorna.

DN påstår på ledarplats att Alliansen går på tomgång. Ja, visserligen har det varit ganska tyst från de borgerliga partiledarna på senare tid, om vi bortser från skuggbudgeterna som presenterades nyligen, men kanske är det bättre att vara tyst om man inte har något häpnadsväckande att presentera än att, som Löfen, Wallström, Johansson & Co ständigt prata i munnen på varandra och ha stick-i-stäv-åsikter mot de åsikter som andra inom regeringen och partiet har!?!

T o m Expressen, som hade beställt Demoskop-undersökningen, tycks tvivla på både Demoskop och de tillfrågade väljarna. På tidningens ledarplats varnas det för en ”slapp borgerlighet.”

Det är som om den samlade svenska journalistkåren inte riktigt hänger med i de svängar som handlar om vad det svenska folket egentligen tycker. Nämligen att t o m de allra mest inbitna sossar börjar tvivla på sitt eget partis förmåga att leda Sverige!

Självklart måste partiledarna i Alliansen ägna en stor del av tiden fram till nästa val åt att profilera sina partiers hjärtefrågor. Lika självklart blir det säkert så att de, ju närmare en valdag vi kommer, kommer att enas om ett koncept att framgångsrikt styra Sverige!

Ju förr just detta sker, desto bättre!

8 maj 2015

Om en förstummad konsertpublik!

I går kväll var det grillfest på min arbetsplats.

Vi åt och drack, skrattade, pratade, umgicks och hade några fantastiska after-work-timmar efter dagens slit, kneg och knot!

Jag var upprymd när jag mätt och glad begav mig hemåt i vårkvällen.

Det visade sig att det var stora skaror av andra som också var på väg hemåt. En googling vid hemkomsten gav vid handen att en stor svensk stjärna hade uppträttGröna Lund och bussar och t-bana var fyllda av 20-30-åringar.

Det var fascinerande att precis ingen av dem pratade med sina kompisar. Alla, och jag menar verkligen alla, var upptagna med sina (o)smarta telefoner och stirrade koncentrerat på desamma när Facebook-uppdateringarna skulle göras!?! Det var märkligt att sitta på en fullproppad buss som var absolut dödstyst!

Jag börjar uppenbarligen bli gammal och förstår inte många av de val den yngre generationen gör i dag.

När jag går på konsert, teater eller något annat evenemang så brukar jag, i alla fall om evenemanget ifråga fallit mig på läppen, ivrigt vilja prata om upplevelsen med mina bekanta. Jag inbillar mig att vi brukar vara fyllda av glädje och jag inbillar mig att ivrigheten att dela åsikter med varandra är ömsesidig.

Även om Veronica Maggio gjorde en kass eller fantastisk konsert så förklarar det inte att hela hennes publik ansiktsförlamat glodde i sina telefoner på vägen hem. Utan att säga ett ord till de som var med i samma kompisgäng.

Snacka om att Sverige är ett alltmer känslokallt land där människorna allt desperatare försöker upprätthålla någon slags image via cyberspace! Utan någon vidare framgång som det verkar....

Om en vd, butiksstölder och störda skadeglada!

På hemväg i dag var jag inne i en större butik i Stockholms city. Jag hittade det jag sökte, en ganska liten produkt med en prislapp på ca 200 kronor. Medan jag strosade runt för att se om jag skulle hitta något annat spännande bar jag varan väl synlig för såväl övervakningskameror som butikskontrollanter. Efter att falskeligen blivit anklagad för stöld i en annan butik för ett par veckor sedan är jag kanske än mer noga än tidigare att inte framstå som en potentiell kleptoman.

Anders Lindström, SL:s vd, har en annan strategi!

”Jag stoppade ner den i fickan”, säger han som kommentar till att han bara betalade för en annan vara, en present till sin hustru, och missade att betala för den korthållare/plånbok som han ”råkade” stoppa ner i fickan.

Han har erkänt de faktiska omständigheterna och säger sig vara villig att betala de eventuella böter som han kan dömas till. Eller så blir han frikänd, hur nu detta skulle kunna ske efter ett erkännande och ett antal vittnen som sett hela förloppet i butiken på Hong Kongs storflygplats?

Lindström konstaterar, i en intervju med DN, att det säkert finns folk som gläds åt händelsen.

De som gläds är människor som inte heller har lust att göra rätt för sig och som t ex vill ha rätten att planka på t-banan!

Jag gläds inte! Jag förfasas och skäms! Både över Lindströms beteende och över de som gläds!

Jag är dock inte alls övertygad om att Lindström har rätt när han påstår att det hela var ett misstag som kan drabba vem som helst.

Jag tror att den som (o)medvetet låter varor glida ned i fickor utan att ha betalat först har något slags sjukligt beroende av att testa gränser.

Jag minns då jag för ca 25 år sedan arbetade som konduktör, eller tågmästare som titeln var då, på SJ. Jag vet inte hur många toaletter jag öppnade i samband med biljettkontroll och där fann tjuvåkare i parti och minut. Det var inte den typ av klientel som de flesta tänker sig ska vara fripassagerare. I ett övervägande antal handlade det om ”det fina folket”, attachéväskornas och diamantörhängenas innehavare, som stod och tryckte i olåsta och nedsläckta toalettutrymmen. Vilket otroligt märkligt sätt att få en ”kick” på!?!

Lindström borde ha förbrukat sitt förtroende som boss över huvudstadens kollektivtrafik och alla de skadeglada borde betala för sina resor, eller i alla fall fundera över varför de tycker som de gör! Eller så kan de, kollektivt, söka hjälp för sina beteendestörningar!

6 maj 2015

Andreas Lubitz övade självmord!

I dag kom den franska luftfartsmyndigheten med en delrapport över det fruktansvärda självmordsdådetandrepiloten Andreas Lubitz valde att avsluta sitt och, oförklarligt nog, många andra människors liv genom att krascha flygplanet ner i en bergsravin i Alperna.
Lubitz har, enligt rapporten, ”övat” på att sätta höjdrodren på markkontakt.

I samband med utresan, från Düsseldorf till Barcelona, ska han ha meckat med höjdinställningarna ett flertal gånger då flygplanets kapten, även då, lämnade cockpit.

Uppenbarligen var Lubitz mycket, mycket sjuk! Fanns det verkligen inte en enda människa som kunde se detta på honom? Eller beror det på att de flesta flygbolag i möjligaste mån försöker blanda sina besättningar så långt det är möjligt för att förhindra att samma människor arbetar tillsammans mer än mycket sällan? Jag menar; Var det ingen i besättningen den aktuella dagen som hade arbetat med Andreas tidigare och i så fall hade kunnat konstatera att han nog inte mådde prima?

Efter katastrofen i mars intervjuade Hufvudstadsbladet, den finländska svenskspråkiga tidningen, Petri Pitkänen, säkerhetskommitténs ordförande vid den finska pilotfacket. Han kunde berätta att omfattande psyktester endast görs av de som söker in till ett flygbolag eller en flygutbildning. Därefter omfattar de årliga uppföljningarna hos läkare endast frågor av typ: "Hur står det till?”

Om Pitkänen har rätt i det han påstår så är det inte bara häpnadsväckande utan också oacceptabelt. I alla fall om någon frågar mig som flygpassagerare!

Sedan måste jag ju stillsamt undra varför i hela fridens namn kaptenen på flygningen lämnade cockpit både på ut- och, den tragiskt avslutade, hemresan. En flygning från Düsseldorf till Barcelona tar vadå? En och en halv timme? Två timmar?

Enligt tidigare lämnade uppgifter så har det hetat att anledningen till kaptenen lämnade cockpit strax efter start på väg hem mot Tyskland var att han ”inte hunnit gå på toaletten under uppehållet i Barcelona.”

Kanske hade han urinvägsinfektion eller dålig mage? Eller var någon i kabinpersonalen värd att limma på? Ja, det är ett elakt ifrågasättande av en person som enligt ljudupptagningarna gjorde vad som stod i hans makt för att forcera dörren in till cockpit, dock utan framgång. 
Men frågan borde ändå ställas; Varför lämnar en kapten gång på gång sin ”arbetsplats” under mycket korta flygningar?

Hur som helst så kommer framtida flygresor för denne bloggare inte per automatik vara fyllda av ”glad” resfeber utan av en växande oro.

Psykiskt sjuka människor beredda på att utföra fasansfulla handlingar kan vi aldrig hundraprocentigt skydda oss emot. Däremot borde den psykiska statusen hos de som ”rattar” ett flygplan vara så säkerställt bra som den bara kan vara! Detta var uppenbarligen inte med sanningen överensstämmande den där olycksaliga mars-dagen på ett Germanwings-flyg!

3 maj 2015

Om hunden Arthur och husses och hans vänners skuld

Byrackan Arthur, ni vet gatu-vovven från Ecuador som fraktades runt jordklotet till ett nytt hem i Örnsköldsvik, har jag bloggat om mången gång.

I dag gör han sig känd igen då han, tillsammans med husse Mikael Lindnoord, sprungit över Ölandsbron för att samla in pengar till ryggmärgsskadade i ”Wings for Life Run.”

Jag undrar fortsatt vad hans nye husse, och dennes multisporttävlandes kompisar, gjort för världssamfundet för att kompensera de 50-tusen plus som de tiggde ihop (av naiva djurvänner som i stället kunnat skänka pengar till mer behjärtansvärda ändamål?) för att Arthur skulle få komma till Sverige?

Är det inte pay-back-time nu och dags att skänka samma belopp som ni inte hade råd att spendera i Quito? Eller ska vovven själv få springa in stålarna i välgörenhetslopp?

Om läkemedel, förvirring och felrisker!

Jag tror att vi är (alldeles för) många som förundras varje gång vi går till något apotek för att hämta ut våra receptförskrivna mediciner.

Läkemedlen vi får i vår hand, om vi inte kräver att få exakt det läkaren har förskrivit mot att vi betalar mellanskillnaden mellan just denna produkt och generika (samma verksamma substans men i en annan, billigare, variant), varierar i namn, tablettstorlek, färg mm vareviga gång!

Jag inser att jag, om jag får förmånen att bli kvar länge i livet med medvetandet i hyfsat behåll, kommer att få det allt svårare att hålla redan på de olika medikamenterna, särskilt som dessa har en tendens att bli flera ju äldre man blir.

I dag publicerar SvD Brännpunkt en superintressant debattartikel om fenomenet. Arne Melander, professor emeritus, och distriktsläkare Bengt Järhult påstår att Läkemedelsverket sviker patienterna och att det i stället för dagens förvirrade system med mediciner som innehåller samma verksamma substans fast medicinerna heter olika saker, borde ske en förändring.

Skribenterna förordar ett system där medicinerna får heta detsamma som det verksamma ämnet oavsett vilket läkemedelsföretag som producerat medicinen.

Jag påstår att det låter mer än vettigt!

Men naturligtvis har jag några farhågor!

Jag har svårt att tro på ett system liknande det som bl.a. USA har där apotekarna pytsar upp tabletter i lösvikt i identiskt lika, orangefärgade, plaströr. Risken för att fel blir begångna måste vara rätt stor. Både av apotekaren själv liksom när patienten ska knapra flera olika tabletter tagna ur flera olika, identiskt lika, plaströr!

I den bästa av världar borde tabletter bestående av samma verksamma ämne ha identiskt lika utseende.

Framför allt borde alla pillerknaprare över en viss ålder, låt säga 70 år, ha rätt att träffa en oberoende läkare som kan gå igenom samtliga läkemedel individen petar i sig. Jag är övertygad om att det, åtminstone i i-världen, råder en överkonsumtion av läkemedel som i många fall konkurrerar ut, eller förstärker, varandras verkan.

Melander och Järhult är dock inne på en intressant väg och jag hoppas att idén de har kan få tillåtas utveckla sig! 

Allt medan jag tar en dos av en tablett som i förra veckan var minimal och blå för att denna vecka vara vit och stor som en knapp i en ytterrock, förutom att den heter något helt annat än det som min husläkare förskrev en gång för länge sedan!

1 maj 2015

Om en "tjej" jag gillar!

Det finns en ”tjej” jag gillar!

Hon är slät på utsidan medan hennes bröder och systrar är räfflade!

När hon kommer farandes och stannar i närheten av mig blir jag, jag vet att det låter knasigt, lycklig!

Hon var den allra första bland de nya, det finns fortsatt äldre som delvis jobbar, som kom i min närhet och som jag hyste märkliga känslor inför!

Hon är så fin!

Med bättre utrymme än vad någon av hennes kompisar kan erbjuda, hon erbjuder ca 15 cm mer utrymme för mig än någon av sina kollegor beroende på sitt yttre, är hon perfekt!

Luftkvaliteten hon erbjuder är bättre än alla andras! Hon har kapacitet att värma när det är kallt! Dessutom fixar hon kyla under varma sommardagar! Både till mig, andra och till hennes ledare för stunden!

Hon ser till att jag är fräsch när jag kommer fram till den destination jag tänkt mig!

Hon är på alla sätt enastående! Faktum är att hon är ensam i sitt slag! Japp, hon är unik!
Strax efter ”födelsen” döptes hon till Incognito (alla hennes modernare kompisar har också ett eget namn!). Senare fick hon ett nytt namn; Elvira!

Jag älskar Elvira!

Hon är ett unikum i sin bransch!

Obegripligt nog är hon den enda tunnelbanevagnen av sitt slag i Stockholms t-bana.
Hon far fram och tillbaka på den gröna linjen och erbjuder bättre resemiljö än någon av sina kompisar. Det är fullständigt ofattbart att SL inte valde att beställa syskon till Elvira utan valde trängre vagnar med sämre ventilation när det skulle köpas in en modernare vagnpark!

Ser du Elvira komma farande när du står på plattformen så kliv på! Du får den bästa av Stockholmska tunnelbaneresor, jag lovar!

Om en hjältinna mot en galen tradition!

För många år sedan besökte jag Kenya under en 14-dagars semester som omfattade såväl fantastisk safari och soliga dagar på stranden som fantastiska möten med kulturer jag inte visste något om.

Massajerna, ett rödklätt folk med jämfotahopp i den högre skolan i sina danser, gjorde mycket starkt intryck på mig!

Att folkgruppen fortsatt ägnar sig åt kvinnlig könsstympning var ingenting jag då visste. Hade jag vetat det hade mitt intryck fördunklats avsevärt.

Alla de människor på vår jord som i dag bedriver en stundtals hopplös kamp mot okunskap, inskränkt korkade traditioner och myter som skändar så många unga flickor på vår jord, är värda all respekt.

TT berättar i dag om Lanoi Parmuat, massaj, som efter att ha lärt sig i skolan att könsstympning inte är okej helt enkelt vägrade att låta byns slaktarknivar komma nära. Det slutade med att hon och hennes familj ansågs vara paria och de tvingades flytta till ett mer tolerant samhälle.

I dag verkar hon genom organisationen Enai Africa genom att informera, påverka och stärka både byäldste, kvinnoskändare och unga flickor i insikten att rakblad, knivar och saxar inte har att göra i närheten av ett kön.

Lanoi, och alla hennes kollegor i kampen mot kvinnlig omskärelse, har ett extremt svårt arbete framför sig. Men varje litet framsteg, varje flicka som kan räddas undan vansinniga traditioner, kan inte nog lovordas!

Även i Sverige finns det all anledning att vara vaksam. Om invandrarfamiljen, från t.ex Östafrika, åker hem ”på semester” med sina unga döttrar så måste vi alla våga ställa frågor. 
Samtidigt måste svenska lärare bli ännu bättre på att prata med elever i riskabla åldrar.

Precis som WHO kämpar för att dödliga sjukdomar ska utrotas så måste en urtida ”sedvänja”, betecknad som ett brott mot de mänskliga rättigheterna, utrotas!

Om att gråta offentligt

Mian Lodalen, författare, journalist, debattör mm tillhör inte min skara av favorit-tekoppar.

Som radikal vänsterfeminist med krav på inseminationsrätt för alla kvinnor och ett oförsonligt högt tonläge i feminismdebatten där inga opponerande åsikter ska få tillåtas så har jag aldrig riktigt förstått mig på henne tidigare.

Förrän i dag! För vem är jag om jag inte, åtminstone för en kort stund, kan ändra uppfattning om en medmänniska?

I sin krönika i det senaste numret av tidningen QX skriver Mian en mycket begåvad och vacker text om hur hon på kort tid drabbats av svår sorg. En sorg så svår att hon brustit ut i förtvivlad gråt på offentliga platser.

Mian förvånas över människor runtomkring som inte med ens en ögonblinkning till tanke kommer sig för att fråga: ”Är du okej?”

Jag fäller en tår när jag läser Lodalens krönika och inser att jag varit i samma situation som hon. Många gånger! Och lika många gånger har jag stått där med tårarna i all min ensamhet trots att jag varit omgiven av många andra människor.

Kanske har det med den stigande åldern att göra att tårar också får det lättare att stiga, vad vet jag, men som mer än medelålders kan jag känna att det någonstans inte är okej att leva ut sina sorger i vårt kylslagna land.

Senast jag brast ut i gråt, det är inte mer än en dryg vecka sedan, skedde det mitt i eftermiddagsrusningen i centrala Stockholm. Nej, jag har inte nyligen mist någon närstående och jag hade inte just sett en härligt sorgesam film på bio. Jag hade varit inne i en butik!

Jag besökte en butik, tillhörande en i Sverige mer än välkänd butikskedja, där den produkt jag eftersökte inte ingick i sortimentet. Jag beslöt mig därför att ta en promenad, i vårsolen, till en av butikskedjans andra butiker i centrala delarna av huvudstaden, där jag med säkerhet vet att ”min” vara finns att tillgå.

Jag hade hunnit sisådär 200 meter på min promenad när jag blev ikappsprungen av en uniformerad väktare som undrade om jag just besökt den butik jag just hade besökt? Då jag svarade ”ja” fick jag höra att ”två medarbetare i butiken påstår att du stal” en vara.
Jag blev chockad, samtidigt som människor stannade till för att kolla när väktaren ”satte fast kräket.”

Jag erbjöd väktaren att genomsöka mina fickor och jag erbjöd samme väktare att följa med tillbaka till butiken men han avböjde båda mina erbjudanden. Han sa bara: ”Det är möjligt att personalen såg fel”. Därefter vände han om och började gå tillbaka mot butiken. Kvar stod jag; Förnedrad, kränkt och mycket ledsen. Jag började, av chocken, att gråta (och jag ger mig tusan på att någon i ”pöbeln” omkring mig valde att filma hela skeendet med sin (o)smarta telefon)!

Senare på kvällen skrev jag ett rasande mejl till företagets kundtjänst och till dess vd.
Under dagarna som följde blev jag uppringd av butikschefen som krälade i stoftet och jag fick mejl där vd:n påstods vara lika upprörd som jag över vad jag hade utsatts för.

Jag valde att göra en polisanmälan om händelsen men någon förundersökning inleddes aldrig. Det kändes dock bra för mig att få markera att det jag utsatts för inte är på några villkors vis okej!

Med detta sagt vet jag precis vad Mian Lodalen känner när hon blottlägger sin gråt på offentlig plats!

Precis som för Mian så var det heller inte för mig någon människa i omgivningen som kom fram och ställde den fråga som jag hade behövt höra: ”Är du okej?”

Löfven silar mygg och sväljer kameler!

I sitt 1 maj-tal har statsminister Stefan Löfven (S) inte så mycket nytt att komma med.
Han ägnade en avsevärd del av sitt anförande åt att tala om en ”ny” jobbsatsning på unga.

Denna satsning innebär att han tänker tillsätta en utredning för att ”få större kunskap om målgruppen” förutom att en samordnare får i uppdrag att ”samla in och sprida kunskap om insatser”.

Med tanke på att riksdagen nyligen klubbade igenom regeringens förslag om höjning av arbetsgivaravgifterna för unga så klingar dagens ord från Löfven inte bara falskt utan som rena rappakaljan.

Risken är mer än stor att arbetslösheten bland unga stiger när företagarnas avgifter för att anställa ungdomar stiger. 

Den enda riktigt säkerställda jobbskapande åtgärden som Löfven i dag utlovar är tjänsterna som samordnare och utredare som har att klura ut varför unga inte får jobb!?! 

Snacka om att sila mygg och svälja kameler!