Hatar du klassisk musik så testa detta!

Jag gillar många sorters musik, bl a klassisk sådan, men inser att alla inte delar den åsikten.

De mest rabiata hatarna av just klassisk musik brukar jag försöka övertyga genom att föreslå exempel på denna musikstil som ingen egentligen borde kunna hata, t ex favoritversioner av "Carmen", Ravels "Bolero" och en hel massa andra!

Sedan dagarna före jul har jag fått ännu ett skäl. Även om de som verkligen påstår sig vara älskare av klassisk musik aldrig någonsin skulle erkänna att mitt nya skäl alls har med klassisk musik att göra.

Jag tittade på en julkonsert, inspelad i Frankrike, i SVT och blev lycklig över ett stycke som spelades. Å nu kommer det som jag skäms för; Jag kände inte till kompositören. Något jag sedan dess har fått äta upp eftersom ett par personer i min närhet visste att berätta att de minsann hört talas om honom trots att de inte ville erkänna sig vara pålästa!

Stycket jag hörde spelas hette ”Fiddle-Faddle” (visste ni förresten att karamelliserade popcorn i USA, gärna med kolasås, kallas just Fiddle-Faddle?) och kompositören hette Leroy Anderson.

Jag har nu lärt mig min läxa genom att googla och läsa! Leroy Anderson (1908-1975) föddes av svenska föräldrar i Massachusetts, fick en trombon i present av sin far redan som knatte och snackade engelska, svenska, danska, norska, isländska (!), tyska, franska, italienska och portugisiska!

Andersons kanske mest berömda stycke spelas delvis på skrivmaskin (ja, jag vet att ni som är yngre än 30 år inte förstår vad jag menar!) och heter ”The Typewriter”. I juletid spelas ofta ”Sleigh Ride” på radio, ett stycke som avslutas av en trumpet som låter som en häst! Andra stycken framförs delvis på t ex sandpapper!

De som påstår sig vara musikkännare och lovprisar klassisk musik brukar avfärda Leroy Anderson som ”classic light” och fnysa föraktfullt.

Själv är jag nybliven lycklig ägare av en dubbel-cd med Andersons musik och kan konstatera att det är otroligt många fler musikstycken än de ovan nämnda som jag känner igen men som jag aldrig haft en aning om vem kompositören till dessa stycken är.

Hur som helst; Det är kul musik. Kortare stycken, inte sällan i ett rasande tempo!

Boston Pops Orchestra, under ledning av Arthur Fiedler, måste nog anses vara världsmästare på att spela Andersons snabbare stycken i kompositörens avsedda tempo. 

När andra orkestrar bränner av ”The Typewriter” på runt 2 minuter gör Boston Pops det på 1 min och 35 sek. ”Fiddle-Faddle”, gör de flesta orkestrar på 3,50 minuter när kompositören egentligen tänkt sig stycket på ca 3,10!

Närhelst jag har en deppig stund, har svårt att finna energi eller tycker att dagen bara är trist i största allmänhet lyssnar jag på ”Fiddle-Faddle” och vips så är dagen räddad och jag får en hel massa saker gjorda!

Har du aldrig gillat klassisk musik, för ja den liras av skickliga symfoniorkestrar, så testa Leroy Anderson. Det kan vara en helt ny värld som öppnar sig för dig!