Malin Ullgren beklagar, i dagens DN Kultur, att skildrandet av fattigdom är en bristvara i nutidens tv-serier.
Hon är visserligen en smula inkonsekvent i sitt påstående eftersom hon inledningsvis inte ville se serien "Anno 1790" eftersom hon då trodde sig riskera att få se "geggiga förlossningar på halmunderlag" och "bleka barn som inte fått protein sedan 1787".
När Malins sambo meddelade att detta inte var fallet kunde Malin tänka sig att se serien men då är plötsligt bristen på ovanstående inte bra utan förtjänar ett längre utlägg i DN Kultur!?!
Det är tur att Ullgren nämner "Raskens" som exempel på en äldre produktion som visar en allt annat än glättig sida. Just Wilhelm Moberg och t ex Astrid Lindgren är ju stjärnor vars karaktärer knappast kan sägas vara utan umbäranden. Däremot har jag svårt att se varför Ullgren tar upp "Albert och Herbert" som bra exempel på misär-tv…
Jag kan bara gå tillbaka till mig själv och konstatera att det är mer lockande att drömma sig bort med en tv-kväll som visar det ouppnåeliga livet. Inte minst gäller detta i tider som annars är skuldtyngda och då besparingsivern är ett nödvändigt ont.
Under 60- och 70-talets sossefierade mediasamhälle var det "rätt" att visa mycket bedrövlig solidaritetspropaganda. Adventskalendern "Broster, broster", Staffan Westerbergs vidriga lek med raggsockar och mycket annan dynga ska vi vara glada över att slippa i dag.
Ett tidens tecken är ju att även våra oppositionspolitiker har svårt att leva som de lär. Juholt fixar hyrbilar och hyresbidrag och skyller sedan ifrån sig med ett "tänkte inte på det…" och Ohly sätter barn i friskola samt söker vård på Sofiahemmet.
Med det vill jag ha sagt att även de som tragglar solidaritetsmantrat troligen längtar efter något bättre än vad de i nuläget har. Troligen smygtittar de även på tv-serier som skildrar något annat än jämmerdalens vardagliga grå.
Att Ullgren har mage att kritisera favoritserien "Downton Abbey" har jag också svårt för. En fantastisk produktion med lysande skådespelare och som jag anser visar båda sidor av en förgången tid.
Jag tänker fortsätta titta på, och njuta av, skildringarna av en annan, finare, värld. Dyker det upp någon bra misärfylld serie kan jag tänka mig att även kolla in denna. Men jag kommer aldrig, per automatik, att längta efter en serie som visar "geggiga förlossningar på halmunderlag".
Hej Jens! Bra skrivet. Precis som du uppskattar jag en stunds eskapism i tillvaron och förstår inte heller vart Ullgren vill komma. En kulturskribent borde förstå att en serie, hur välskriven den än är, aldrig kan ta ett komplett grepp om en tidsepok. "Anno 1790" visar brytningstiden på ett bra sätt, vilket kan vara nog så talande om vår tid som att visa misär.
SvaraRadera