22 april 2017

Barnvanvård i Belarus - inte i Vitryssland!

Ohyggliga bilder kommer från barnhem i landet som styrs av diktator Lukasjenko och vars huvudstad heter Minsk.

Utmärglade barn, bl a en 20-åring som väger 11 kilo, påminner om Ceausescus Rumänien då barnmisshandel i den högre skolan stod högt på agendan.

Vad Lukasjenkos nation heter råder det numera ganska stor förvirring om sedan DN beslutat sluta använda Vitryssland och i stället kalla landet för det mer korrekta Belarus.

Jag påstår att DN gör helt rätt!

Jag har hört svenskar babbla med folk från andra länder och då nämnt ”White Russia”, något som gör att mottagarna står med ansiktsuttryck påminnande om fågelholkar!

Lukasjenkos land, liksom Putins Ryssland, är märkliga och människofientliga på många sätt och att slutklämmen i namnet Vitryssland får många av oss att tänka ”same shit - different names” ligger därför nära till hands.

Slutdelen –rus i Belarus syftar inte på Ryssland, utan har en koppling till Kievskaja Rus, det vill säga det medeltida Kievriket som omfattade delar av det som i dag kallas Ryssland, Vitryssland och Ukraina. (Källa: ne.se)

Det är dags att skrota Vitryssland och det är dags för all svensk media, inte bara DN, och för delen alla andra, företag, skolor och svenskar i gemen att genomföra förändringen och kalla landet för det mer riktiga Belarus!

21 april 2017

Terrorister på radarskärmar ger ingen trygghet!

BBC skriver att gärningsmannen i går på Champs Elysee fanns ”på polisens terrorradar.”

För, nu exakt, två veckor sedan drabbades den svenska huvudstaden av terror och dagarna efter så påstods visst samma sak om den gärningsmannen.

Vad säger det om säkerhetstjänsterna?

Vad krävs för att de ska ingripa innan ohyggliga dåd omsätts i fruktansvärd verklighet?

Hur många till är de som finns ”på polisens terrorradar” och vad görs för att inte också de ska omsätta sina sjukliga idéer i mardrömslika scenarion?

Samtidigt som mediepersonligheter gång på gång envisas med att tala om hur litet vi ska vara rädda och hur mycket livet ska få gå vidare så finns det uppenbarligen ett stort antal individer som finns på allsköns radarskärmar men som ändå tillåts fortsätta med sin verksamhet utan att åtgärder vidtas.

Om det gör mig tryggare, mindre orolig eller mer förstående? Nej knappast!  

17 april 2017

Arla och SJ miljöbluffar!

Förpackad i Polen.

Sug på dessa tre ord och försök sedan förklara för mig på vilket sätt det är hedrande för Arla och SJ att de används i ett sammanhang där båda företagen är skyldiga?

Jag hade satt mig tillrätta i en skön förstaklassfåtölj på ett av SJ:s snabbtåg och såg fram emot den frukost som ingår på morgonavgångar. Jag tänkte inte så mycket på att Arla vurmar för svenska bönder och SJ propagerar för det miljövänliga tåget.

Jag fick min frukost serverad och konstaterade att kartongen med yoghurt, juice, bröd och pålägg bar symboler för att jag nu stod i begrepp att njuta av lokaltillverkade, ekologiska och helt enkelt utmärkta produkter.

På smörgåsen hamnade ett par ostskivor och jag tänkte att osten smakade utmärkt. En titt på förpackningen gav vid handen att jag mumsade på ”Wästgöta Kloster – Munkens svarta” från Arla, en ostsort jag tidigare inte provat på!

Döm om min förvåning då jag började läsa på förpackningen och visserligen fann att osten producerats i Sverige men sedan fann de tre fördömda orden; Förpackad i Polen!

Ridå för både Arla och SJ! Där blåste en stor del av miljötänket all världens väg!

Varför skulle jag komma på tanken att köpa en ost som färdats tur och retur, kanske med tåg men troligare med lastbil, från Västergötland till någon fabrik i Polen?

Rent miljömässigt borde det i så fall vara bättre att köpa en i Polen producerad ost som bara gjort långresan enkel väg eller?

Kollade på Arlas hemsida och slog upp produkten med de färdigpaketerade ostskivorna. Inte ett ord finns att hyvlingen skett på andra sidan Östersjön!

Törs jag hoppas på en ändring till nästa gång jag ska inta en tågfrukost? Hur som helst så står det klart att det måste lusläsas även på Arlas produkter, något jag inte trodde skulle vara nödvändigt.

Miljöbluff och hyckleri är två ord som föresvävar mig!

Glada Änkan - Tack SVT!

Kom på mig själv, sisådär 15 minuter in i påskaftonens föreställning på SVT av Henrik Dorsins variant av ”Glada Änkan”:

Vilka tabletter och svampar petade karln i sig och vad rökte han på för något för att komma fram till denna underbara story och alldeles briljanta text?

Dorsin är helt klart dagens motsvarighet av Povel Ramel med en ordbehandling bortom det andra skulle säga är normalt!

Tusen tack SVT för denna högtidsföreställning som kommer att finnas kvar i minnet som en musikalisk höjdpunkt.

Elin Rombo i huvudrollen är en av mina absoluta favoriter. En av SVT:s mest önskade repriseringar är nog Lars-Erik Larssons ”Förklädd Gud”, inspelad i en av gasklockorna i Hjorthagen i Stockholm. Den gången blev jag kär i Elin, som sjöng sopransolistrollen. För övrigt borde SVT sända denna konsert i årliga repriser!

Åter till ”Glada Änkan”:

Jeremy Carpenter var en ny upptäckt för mig – utmärkt i sin depressiva roll. Marianne Hellgren Staykov var också utmärkt.

Men kvällens show stopper nummer 1 måste nog ändå administratören Catharina, spelad av Miriam Treichl sägas stå för när hon fullständigt briljerar i en av operettens mest kända stycken.

När hon åmandes sjunger ”Mina läppar han kysser så hett, jag masserar hans stjärt lite lätt”, så står det klart för alla och envar att det är okej att känna lysten åtrå oaktat ålder. ”Tanten” Catharina, förlåt all heder ska förstås gå till Miriam, har min fulla beundran när hon inför sista strofen, med extremt höga toner, ägnar en stund åt att rulla runt på scengolvet för att sedan resa på sig och bränna av sluttonerna så att alla klockor stannar! Så ofattbart underbart fantastiskt!

Henrik Dorsin vore värd Polarpriset! Vilken föreställning, vilken text, vilken njutning och framförallt så hysteriskt roligt!

Tusen, tusen tack!

16 april 2017

Bevare oss för Turkiet!

Recep Tayyip Erdogan, Turkiets president, har just utropat seger i det val som ger honom total makt i Turkiet! Krav på omräkning synes, när dessa rader skrivs, klinga ohörda!

Själv tänker jag: Måtte EU-länderna i allmänhet, och Schengen-länderna i synnerhet, snarast skicka förstärkningar till den grekisk-turkiska gränsen och kanske, vem vet, bygga en mur!

I tider då demokrati och frihet tycks vara på upphällningen i det som vi kände, åtminstone under de senaste årtiondena, som en världsdel med stor tolerans, så blir det alltmer tydligt att vi som tror på människan och människans förmåga att skydda det som är viktigt är dagens val inget annat än en tragedi ingen behövde och som ingen empatisk person har förtjänat!

Stackars naiva turkiska medborgare. Må Gud, eller kanske hellre Allah, få er att vakna!

ESC 2017 - mina åsikter om låtarna!

Kära vänner, bekanta och bloggläsare!
Snart är det dags för Eurovision igen och nu har jag lyssnat och lyssnat. Därför är det dags för ett antal sura uppstötningar och ibland glada tillrop! Håll tillgodo!

Semifinal 1, 9 maj:

Sverige
Jag vidhåller; Jag är inte alls säker på att Robin tar sig till final! I detta startfält, där så mycket låter mer likadant än vad det brukar göra, gör inte startnumret det hela lättare. Sverige hade behövt Nano eller Jon Henrik för att sticka ut. De första tre gångerna jag lyssnade till Robin och hans låt tyckte jag att det var okej. Det tycker jag inte längre. Är helt uttråkad av detta tjatiga verk! Skulle låten gå till final och där gå hela vägen fram så kommer det bara att bero på en enda sak; Eurovisionfansen vill se Petra Mede igen nästa år!

Georgien
Det är någonting med kvinnliga öststatssångerskor. Har de alla gått i skola hos samma sångpedagog eller är det brist på sångutbildning som gör att det låter kantigt och långt ifrån trovärdigt? Georgien presenterar sin låt i en video som får mig att njuta av vackra människor men att helt tappa bort låten som vill få oss att ”keep the faith.” På vad då? Inte Georgien i ESC i alla fall!

Australien
Läser en kommentar på nätet som säger: ”Hade Adele gjort denna låt hade den varit en solklar världshit” och jag kan bara hålla med. Australien bidrar ännu en gång med en rysarlåt. Stör mig dock en smula på gossens röst som är annorlunda på något sätt. Kronisk inflammation i halsmandlarna? Kommer hur som helst att segla högt upp i resultatlistan.

Albanien
En av mina bästa kompisar brukar håna mig för att jag gillar de albanska bidragen till ESC. Jag tänker inte göra henne besviken i år heller. Det här gillar jag. Det är snyggt och välkomponerat. Synd bara att Lindita som sjunger inte har fått lära sig att artikulera. Det är ganska svårt att höra vad ett eventuellt budskap skulle kunna vara. Men vacker låt, och det brukar räcka långt.

Belgien
Belgiens svar på Miriam Bryant. Likheterna röstmässigt är nästan obehagligt nära varandra. Belgien gör det igen och skickar ännu ett fantastiskt nummer till Eurovision. De senaste åren har landet skärpt till sig efter ett antal bidrag på konstgjorda språk etc. Blanche kommer att ha med segerstriden att göra! Hade låten haft en riktig refräng hade saken varit biff! Nu kan det spricka på att den snygga låten saknar det där sista lilla extra! Fantastiskt bra trots allt!

Montenegro
Herregud, Slavko skulle kunna få mig att bli hetero! Så otroligt obehaglig och så urkass på engelska. Låten är det dock inget fel på. Bra dansbeat i refrängen och jag lyssnar genast om på låten. Dock utan att titta läskige sångaren i ögonen!

Finland
Ett av de snyggaste bidragen från Finland någonsin. Men vad spelar det för roll? Låten torde vara chanslös med tanke på att det finns så många andra låtar som låter exakt likadant. Eurovision brukar inte vara forumet vars tittare väljer att rösta på Finland. Synd på så rara ärtor!

Azerbajdzjan
Diktator Aliyev ger sig inte! Här ska kammas hem en till seger om det så ska ske på bekostnad av det egna folket och med mutpengar upplockade ur statskassan. Proffsigt och snyggt nummer som, om sångerskan lyckas sjunga rent, kommer att räcka långt. Tyvärr kanske alltför långt! Att låten handlar om sångerskans skelett i garderoben är ett symtom på hur sjuk denna tävling kan vara stundtals! Svenska Sandra Bjurman har varit med och skrivit.

Portugal
Det här är, och jag överdriver inte, det absolut vackraste, romantiska, hjärterotsvärmande och fantastiska som ESC har lyckats frambringa. Någonsin! Jag som följt schlagern sedan 1968 då Claes-Göran sjöng om att det började verka kärlek, kommer hädanefter leva i trygg förvissning om att bättre än så här kommer det aldrig att bli! I rest my case liksom! Låten, som börjar ”Om någon nån gång, frågar om mig, säg att jag levde för att älska dig” och som slutar ungefär ”Om ditt hjärta inte vill förstå, inte känna passion, inte vill lida, då kan mitt hjärta älska för två” har frambringat så många rysningar och tårar hos mig så att det är snudd på ohälsosam galenskap! Finns det någon som helst rättvisa i världen så kommer Salvador, som framför sin syster Luisas underbara och annorlunda låt, se till att Eurovision 2018 kommer att sändas från Lissabon, kanske Oporto men allra helst från vackra Funchal. Det skulle i så fall vara första gången Portugal sopar hem segern! HEJA Portugal!

Grekland
Hoppsan och jösses! Det här var jag inte beredd på. Första versen låter som produkten av alla nermalda Eurovision-låtar genom tiderna. Varenda klang får mig att tänka; Vilken låt var nu det här? Sedan kommer refrängen som, äntligen, får mig att vilja skaka rumpa! Det här är riktigt, riktigt bra och jag antar att ansvariga på den grekiska televisionen redan svettas över tanken att eventuellt få arrangera ESC nästa år.

Polen
Varför finns det länder och producenter som fortsatt tror att artister måste vara nakna för att locka intresse? Polska Kasia framför ett snyggt nummer men uppenbarligen tycks det som om många bidrag i år förtjänas att bara lyssnas på och inte beses. Snygg halvrockig ballad som borde klara sig en bra bit.

Moldavien
Säga vad man vill men Moldavien slutar aldrig att förneka sig. I år skickar de en sång som uppenbarligen handlar om att ragga på flickvännens mamma. Melodin innehåller precis hur många musikstilar som helst och det är kul att höra saxofon men det är nog också det enda som är roligt.

Island
Jag såg slutet på den isländska uttagningen och kunde redan då konstatera att jag inte ville att något av bidragen skulle vinna. Island brukar kunna så mycket bättre. I år blir ett mellanår. Konstig electropop framförd av tjej som borde byta makeupartist innan hon reser till Kiev.

Tjeckien
Videon stör mig något så ofattbart mycket med sina nakna kroppar som vid något tillfälle tycks försöka ha oralsex med varandra. Inte förrän jag valde att bara lyssna så insåg jag att jag gillar låten och Marta som sjunger gör det med den äran. Det här är välproducerat och vackert och om inte tjeckerna tramsar bort scenframträdandet så kan detta komma att räcka långt. Bra!

Cypern
Det här är ett plagiat på 2015 års belgiska bidrag. Rytmen, liggandet på golvet, gossen – ja rubbet! Förutom att Belgien 2015 var så mycket bättre. Cypern brukar kunna så himla mycket bättre än detta. Är grymt besviken på folket på Medelhavsön som ju påstår sig vara lika Mello-frälsta som svenskarna.

Armenien
Med något som ska likna orientalisk klädsel och med ett wailande som ska få oss att tro att detta är Armenien framförs bidraget som inte imponerar ett dugg. Kanske, eller högst troligt, är detta ett försök att flörta med väst. Försöket lyckas inte. Kisspaus!

Slovenien
I år är inget undantag. Jag brukar gilla Slovenien och jag brukar se mina drömmar krossas då landet sällan lyckas ta sig vidare från semi till final. Omar Naber sjunger ett dramatiskt stycke, väl lämpat för någon Disneyfilm och som den music lover jag är stortrivs jag i sällskap med en fullödig symfoniorkester. Han sjunger bra men videon är mer än överdramatiserad. Hoppas dock att Omar seglar vidare in i finalfältet!

Lettland
Det påstås på nätet att detta är fantastiskt. Kanske jag börjar bli för gammal för den här tävlingen? Jag begriper mig inte på Lettland i år. Heller! Clubkidsen kanske gillar att svänga loss till detta dunka-dunk, vad vet jag? Mer än att jag aldrig någonsin varit ett clubkid! Gäsp!

Semifinal 2, 11 maj:

Serbien
Semi 2 startar som semi 1 med ett nummer som kommer att försvinna i mängderna av liknande musik. Helvete! Ska jag inte få höra en enda Balkanrysare i år? Serbien borde ha blivit vid sin läst och hållit fast vid musiken som fått så många ESC-diggare att älska! Urtrist popnonsens blev det i stället.

Österrike
En favorit ifjol var Österrikes Zoë som i ett blomsterhav dansade fram leende och sjungande på franska. I år blir det något slags brittisk pojkbandssångare med intetsägande trams.

F.Y.R. Makedonien
Nix, absolut ingen Balkankänsla här heller utan en tjej med en popdänga som vi nu har hört till leda. Mera vin någon? Jag är redan ute i köket!

Malta
Fabrizio Faniello har vi sett ett par gånger i Eurovision. I år kommer lillsyrran Claudia med en vacker och känslosam ballad. Jag tror att det kommer att stå mellan några ballader i år eftersom popträsket är så stort och att rösterna där kommer att fördelas alltför jämnt. Jag gillar Malta i år, precis som jag ofta brukar gillar Malta. Det här är riktigt bra!

Rumänien
Om rap på sopig engelska kombinerat med joddling är din grej så har du kommit hem. Vi andra plockar fram allt vad skämskuddar heter och lovar oss själva att så snabbt som möjligt förtränga att Rumänien ens deltog 2017!

Nederländerna
Äntligen country! Som jag längtat! Precis som de senaste åren väljer holländarna countrystuk på sitt bidrag. Denna gång framförd av tre tjejer. Farhåga i den högre skolan; Kommer de att fixa stämsången när det väl gäller? Jag älskar detta och hoppas att de kommer tvåa!

Ungern
Äntligen blir det lite etno! Stundtals jojkliknande och någonstans drömmer jag om Jon Henrik! Ungern sticker ut just för etnostuket. Egentligen borde vi kanske bli mörkrädda för landet vars ledning just vill framhålla det de anser vara det sannenligt ungerska. Blir ambivalent om vad jag egentligen tycker men väljer att vara godtrogen och tycker därför att detta är skönt etnosväng som årets tävlingen lider alltför stor brist på!

Danmark
Jag brukar kolla på den danska finalen och jag brukar alltid hitta en favorit som dock aldrig vinner. I år är ett stort undantag; Inget av bidragen i den danska finalen föll mig på läppen. Allra minst segraren. Det här är skrikigt, intetsägande och ofantligt tråkigt. Sorry ”danskjävlar” men jag tror inte det blir någon final för er i år heller!

Irland
Det är någonting med irländska bidrag som får mig att tänka på abortmotstånd, nunnekloster med nedgrävda barnlik och ångest i den högre skolan och precis dessa känslor poppar åter upp när jag tittar på årets bidrag från den gröna ön. Det är ängsligt och Brendan som sjunger har knappt passerat målbrottet. Men som tur är får jag ångra mina tankar. Låten, skriven av svenske Jörgen Elofsson, tar sig och växer och växer. Möjligen hade jag önskat en något mognare artist. Jag är inte alls säker på att Brendan klarar nervpressen och kan göra låten rättvisa men gör han det så blir Irland livsfarliga!

San Marino
För fjärde gången gräver San Marino upp Valentina Monetta och skickar henne till ESC. Hon tangerar därmed Elisabeth Andreassens Europarekord. Den sanmarinska låten är, så klart, skriven av tyske Ralph Siegel, som deltar för galna tjugofemte gången i tävlingen. Ja, det var väl ungefär allt som finns att säga om detta tämligen ointressanta bidrag. Hade låten framförts av ett par 20-åringar så hade jag kanske tyckt annorlunda.

Kroatien
Nej, trots att den inledande fiolen fick mig att hoppas på rejäl Balkanfeeling så blir detta bara ännu ett bidrag i genren där popballad ska blandas med operasång. Just det stadiet trodde jag att vi sedan länge hade lämnat bakom oss. Detta är så urtrist så att jag nästan måste tänka om när det gäller viljan att besöka Kroatien.

Norge
Tack Norge för att ni i år sänder ett riktigt, riktigt bra bidrag. Det här är kul, refrängen sitter som en smäck och för en stund är det kul att vara Eurovision-nörd igen. Jag som nästan hade givit upp hoppet efter alla trista konkurrenter. Finalplatsen borde vara säkrad!

Schweiz
Årets tävling är, som jag redan konstaterade i början, ett sammelsurium av likadana låtar. Det är en stundtals ohyggligt trist smet av same-same men helt utan different. Med ett par undantag. Schweiz är inte ett av dessa undantag. Kan inte minnas denna låt två minuter efter att jag lyssnat till den!

Belarus
För ett antal månader sedan beslöt Dagens Nyheter att döpa om Vitryssland till Belarus i alla sammanhang. Det är ett beslut jag delar. Vem fasen vet vad en svensk tycker när han/hon mumlar ”White Russia”..??? I år blir det första gången som det sjungs på belarusiska i Eurovision om inte Lukasjenko kommenderar fram en engelsk översättning förstås. Jag, som alltid har hånat väninnan som vurmat för Belarus så länge jag känt henne, faller i år tillföga. Inte för att jag på något sätt delar värderingarna hos styret i Minsk utan för att jag helt enkelt gillar låten som svänger. En smula etno och en medryckande rytm räcker långt. Dessutom verkar sångarna har kul, något som inte är ofta förekommande i denna tävling.

Bulgarien
Årets största glipa mellan ett par framtänder har Kristian, som av många anses vara ”söt”. Inte om jag får döma! Han sjunger på bra engelska, något som inte är vanligt i forna öst och låten är dystert och mörkt modern. Däremot innehåller den ett helt gäng otroligt höga toner och jag sätter min ickeexisterande hatt på att gossen inte kommer att fixa att sjunga rent när det väl kommer till den berömda kritan.

Litauen
Litauen envisas med att skicka bidrag som har tagits fram på en annan planet och som framförs av en varelse från denna universellt avlägsna plats. Gapigt, ointressant och ännu en paus för dryckespåfyllning eller toalettömning!

Estland
”We are lost in Verona” är en textrad som återkommer flera gånger. Estland lär vara bland favoriterna i årets Eurovision och visst är det en snygg poplåt och visst hade vilket land som helst kunnat skicka detta till ESC. Jag är dock inte alls lika imponerad som många av de ESC-nördar som på nätet jollrar lyriskt. 70-talsdisco borde falla denne bloggare på läppen men jag är helt oberörd.

Israel
Årets israeliska bidrag gör mig en smula förvirrad. Låten är bra, en modern danshit, sångaren är skitsnygg men ändå? Videon irriterar mig eftersom den är en turistlockande sådan, modell den som Malta har kört varje år sedan tidernas begynnelse. Jodå, jag skulle verkligen vilja besöka Tel Aviv, som jag hört så mycket bra om. Men jag vill inte att detta ska kastas i ansiktet på mig när jag förväntar mig ännu ett kanonbidrag från Israel. Låten funkar, men skulle ha kunnat göras av vilket land som helst.

Klara för final, 13 maj:

Spanien
Men snälla nån; Varför Spanien? Vi har hört alla nutida Latinamerikanska artister framföra detta stycke åtskilliga gånger och oftast så otroligt mycket bättre. Reggaetakten är så lite Spanien och refrängen är så tjatig så jag är färdig med låten fastän jag bara lyssnat på en av tre, som kommer att bli mycket långa, minuter.

Italien
Allvarligt talat; Börjar vi inte tröttna på raspiga italienare? Här kommer i alla fall ännu en, som byter kläder från kimono till blommiga kostymer och sjunger om ”nirvana” och ”västlandets karma” i sällskap med en gorilla!?! Det här lär vara den absoluta favoriten till segern i årets ESC. Jag fattar nada och hoppas att allt är ett gigantiskt misstag!

Storbritannien
Brexit-land har oturen att aldrig vara med i semifinalerna. När vi kommer till lördagens final kommer därför hela Europa att göra en soff-exit för att ta en kisspaus. Just den här låten har vi nämligen redan hört ett tjugotal exempel på under semifinalerna. Kanske är det dags för BBC att göra som landet i helhet; Bryta med Europa och avsluta kontakterna med EBU? Kommer att bli svårt att återfå energin efter detta sömnpiller!

Tyskland
Nej Tyskland! Det duger inte att envisas med att skicka tjejer som låter likadant och som dessutom framför likadana bidrag år efter år. Årets variant är möjligtvis en smula bättre än senast men det räcker inte på långa vägar. Schlagerns sanna ursprungsland, i alla fall om någon frågar mig, borde sannerligen kunna otroligt mycket bättre. Scheiße!

Ukraina
Ja, som rocklåt betraktad så är det väl inget större fel. Framförd på usel engelska av ett gäng gossar som jag fördomsfullt skulle påstå sysslar med annat för att tjäna pengar och överleva, och som jag inte skulle vilja möta på mörka bakgator, så står det dock klart att Ukraina verkligen inte vill vinna Eurovision igen. Inte på många år! Låten förtjänar dock bättre än detta!

Frankrike
Svängigt på både franska och engelska. Härlig rytm. Men tjatigt. Jag tror inte tillräckligt på detta även om jag dansar när jag hör låten. Fransk pop som med den bitvis engelska texten vill flörta med allt och alla. Det har aldrig funkat i Eurovision!

Finge jag bestämma så blir slutresultatet så här:
1 Portugal
2 Nederländerna
3 Belgien

Sent på kvällen den 13 maj vet vi!

Happy Eurovision everyone!

15 april 2017

Ankläppar vill ha vår terroruppmärksamhet

En vecka efter att terrorn slog till i Stockholm fortsätter media, främst tabloidpressen, att rapportera det som ”vittnen” påstår sig ha beskådat.

Helt okritiskt och helt utan att kontrollera fakta presenteras vi historier om de som sett mördaren i ögonen, de som kastat sig undan lastbilens fasansfulla framfärd och de som hostat lungorna ur kroppen av röken efter fullbordat attentat.

En majoritet av de som på sociala medier tycks ha varit på plats har ankläppar, troligen ätstörningar och är i ett fruktansvärt behov av uppmärksamhet.

Förutom att unga tjejer som sprutar in nervgifter i läpparna ser helt groteska ut så anser jag att tidningarnas publiceringar eldar på de unga tjejernas trasiga existenser.

Det som hände i huvudstaden för en vecka sedan är förfärligt, tragiskt och upprörande och våra tankar borde helt och hållet gå till de som drabbats på riktigt av terrorn på något sätt.

Ankläpparna borde söka stöd och hjälp på annat sätt än att försöka sno åt sig av vår empati!

8 april 2017

Åhléns mejl förfasar!


Nej Åhléns! Det här mejlutskicket är inte okej!

"Hej, vi erbjuder extrapriser på söndag och på måndag öppnar plan 1-4 till ordinarie pris."

Förutom kass svenska lyser en ohälsosam närighet igenom! Ni hade kunnat så otroligt mycket bättre!

Krisreaktioner, samhällsansvar och omänskliga medmänniskor!

Så här dryga dygnet efter infernotDrottninggatan är det lätt att konstatera att antalet sätt att reagera och krishantera på är ungefär lika många som det finns människor på planeten.

Självklart är det inträffade ohyggligt smärtsamt. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att händelsen på Drottninggatan, en fredagseftermiddag, hade kunnat resultera i hundratals döda och att vi denna gång kom undan med, inte blotta för det finns många andra reaktioner, bland annat förskräckelsen.

När helvetet bröt ut satt jag på en buss på E18, på väg från Norrtäljehållet in till Stockholm. 

Vid Danderyds sjukhus var det tvärstopp. T-banan hade redan stängt och alla SL-bussar tömdes på passagerare och chaufförerna kommenderades hem till garagen.

Nej, inte riktigt alla bussar. En tapper chaufför meddelade: ”Jag fortsätter fram till Albano, men sedan går det inte längre.” För många av oss var chaufförens ord underbara! Med insikten att ”ju närmare destinationen, desto bättre” var erbjudandet om ytterligare ett par kilometers färd mer än välkommet.

Förutom för den kvinna i 40-årsåldern, som klev på strax efter mig.

Hon frågade, med halvhysterisk röst: ”Jamen hur ska jag komma hem då?” och upprepade detta tre gånger medan chauffören varje gång svarade, för vad skulle han svara, ”Jag vet inte!”

När jag hade tröttnat på ”tanten” kunde jag inte låta bli att tillrättavisa henne med ett ”ingen av oss vet om vi kommer hem, hur vi ska komma hem och om vi alls kommer hem levande – nu får du lov att skärpa till dig.” Något som resulterade i att jag åkte på en utskällning av kärringen som menade att jag inte förstod att hon har barn!?! 
Nähej? 
Men uppenbarligen föresvävade det henne inte för en sekund att vi var hundra andra, vars familjesituation hon inte vet ett skit om. Jag hoppas att denna kvinnas barn inte skaffar barn i sin tur för uppenbarligen är gendefekten så pass stor så att detta vore direkt förödande!

Efter en tretimmars promenad genom staden och ut på andra sidan kom jag till slut fram till min destination. Jag förundrades över den sammanbitenhet och beslutsamhet som gällde i alla de lämmeltåg som sakta rörde sig framåt i den tidiga fredagskvällen. ”Vi ska klara även detta”, kändes det som om vi var överens om.

Helt vanliga människor, vem som helst, begick stordåd när de hjälpte till i City. Andra öppnade sina hem medan åter andra, alltför många, dock uppträdde som yra, inte färdigtänkta, höns. När hönsen tillhör offentliga verksamheter så är det inte längre okej. Inte 2017 med ett stort antal terrordåd i det världsliga bagaget!

Tills nästa gång något liknande inträffar, för det kommer det ju med stor sannolikhet att göra, så måste SL t.ex. ta fram, eller omarbeta, en krisplan. Det kan inte vara så att alla bussar kallas hem när det värsta inträffar och när t-banan stänger.

Från yttre knutpunkter, Gullmarsplan, Liljeholmen, Danderyds sjukhus och några till borde alla tillgängliga bussar ha i uppdrag att frakta folk bort från stan och till platser som ligger närmare de destinationer som alla människor vill komma till.

I går borde ett stort antal bussar ha fått i uppdrag att köra folk runt stan och hade vi haft alla ringleder klara, något som borde ha varit gjort för minst ett decennium sedan, så hade detta varit en finfin lösning!

Jag vet; Inte på långa vägar alla resenärer skulle komma med eller fram men att sticka huvudena i sanden, dvs bussarna i garaget, kan knappast vara den optimalaste av lösningar en dag som i går!

Det borde tvärtom finnas instruktioner på nätet som säger att ”i händelse av att City lamslås så bege er om möjligt till platserna A, B eller C”, precis som det finns utrymningsbeskrivningar på de allra flesta arbetsplatser.

I går, när Polisen vädjade om att allmänheten skulle lämna stadens centrum blev det i stället lämmeltåg med tiotusentals människor i smeten. Obegripligt!

Under den långa promenaden i går kunde jag också konstatera att i stort sett alla näringsidkare snabbt bommat sina verksamheter. Det gick inte att köpa ens en flaska vatten någonstans. Att folk samtidigt säger sig vara för en vardag där vi står upp mot terrorismen klingar därför mer än falskt. Ska vi låta livet fortgå som vanligt så ska vi väl låta livet fortgå som vanligt liksom!

Elisabeth Åsbrink, på DN Kultur, skriver i dag en krönika om att lösningen på all terrorism är att vi börjar hälsa på varandra!?! ”Se varandra i ögonen. Småprata. Ge terroristerna största möjliga motstånd”, är rubriken.

Visst, alla terrorister i världen ska ges största möjliga motstånd, så långt är jag med. Men att säga ”hej” till folk i parti och minut tror jag knappast är lösningen. De allra flesta nutida människor, och alla människor jag såg i går, har öronen igenpluggade och fokus riktade ned i mobilerna. 
Dessutom undrar jag hur Elisabeth tycker att vi ska selektera vilka vi ska hälsa på. Ska jag tro på hennes resonemang så lär det handla om ren rasism och att vi ska heja på personer med annan kulturell bakgrund och eventuellt med skägg. Åsbrinks krönika är en smula skrämmande.

Under lördagen har jag varit på en dagstur utanför Storstockholmsområdet och har sett ett antal flaggor, i ett antal andra städer, på halv stång. Inte ens detta har flaggansvariga koll på då flaggorna hängt just på halv stång och inte, som regelverket föreskriver, på två tredjedelars stång. Kanske en petitess i sammanhanget men lik förbaskat inte direkt vördnadsfullt!

När vi alla känner att sorgen börjar klinga av är det dags att se över hur vi som enskilda individer kan förbättra oss i svåra stunder som Stockholmsfredagen. Men det är också dags för myndigheter, företag och andra att bidra på ett bättre sätt än att gömma sig och låta allmänheten få hålla tillgodo med att lägga rosor på polisbilar!

4 april 2017

Blev Sverige mindre rasistiskt i dag?

”Det är avskyvärt”, säger Stefan Löfven (S).

”Helt oacceptabelt”, säger Gustav Fridolin (MP).

”Här åker vi buss tillsammans oavsett om man är tjej eller kille, kvinna eller man”, fortsätter statsminister Stefan Löfven (S).

Det handlar förstås om den muslimska friskolan Al-Azhar i Vällingby som delat upp killar och tjejer inför bussturer, något som inte ens skolans biträdande rektor, Roger Lindquist, säger sig stå bakom.

För en sekund föresvävar mig orden som talar om att det i Sverige råder religionsfrihet och plötsligt befinner jag mig i ett inferno av, kalla dem gärna förvirrade, tankar.

När sade herrar Löfven och Fridolin att det är förkastligt att de som är Jehovas Vittnen är beredda att låta sina barn dö på ett operationsbord för att samfundet vägrar blodtransfusioner?

När ifrågasatte de att föräldrar till barn inom Lästadianismen förbjuder sina barn att titta på TV?

Varför måste mormoners missionerande ynglingar, bara killar, bära kroppsstrumpa? Har någon frågat dem om vad de tycker och har de rätt att vägra?

Vilka andra avarter, inom andra religioner, finns det som Löfven och Fridolin inte förfasas över?

Varför finns könsuppdelade toaletter?

Hur är det egentligen i rikets badhus? Gör vi ”allt” tillsammans där?

Nej, jag är verkligen inte för att den inskränkta skolan i Vällingby ska låta könsapartheid råda på sina bussar. Däremot är jag någonstans för att det ska råda någon slags likvärdig gradering på de religiöst färgade utfall som vår statsminister och hans regeringskollega gör.

Expressen är, i en ledartext publicerad i dag, något på spåren när de konstaterar att allt handlar om ”ytterst svåra samhällsproblem” och att ”några enkla lösningar” inte finns.

Att det bara är män som sitter på fik i Tensta och Rinkeby är tragiskt.

Att barn hanteras som de vuxnas totalindoktrinerade redskap är ännu mera tragiskt!

Det borde inte tillhöra en förälders rättigheter att få dyvla på sina barn en tro som barnen själva inte fått ta ställning till! Hur just detta skulle kunna förhindras är en meganöt för lagstiftarna i Riksdagen. Kanske måste ledamöterna separeras efter både kön, intressen, bakgrunder och religiösa tillhörigheter för att det alls ska kunna finnas möjligheter att resonera sig fram till en lösning?

Blev Sverige mindre rasistiskt mot muslimer i dag? Knappast!

31 mars 2017

Om polisen som är ett dick head!

Läser nyheten om polisen som visade bilder på sin erigerade penis för ett antal, unga kvinnliga får jag förmoda, anställda på Systembolaget.

Möjligtvis trodde han att legitimation efterfrågades och i tron att hans egen identitet sitter i skrevet fann det naturligt att visa bilderna?

Hans straff för förseelsen, 21 000 kronor i dagsböter och 5 000 i skadestånd till de utsatta är alltför lågt tilltaget.

Men å andra sidan vet alla vi andra att han inte är annat än ett rejält dick head!

Silberstein, Elfsberg och Rundström: Ge upp kampen!

Jag har tidigare skrivit om morgonsoffeankaret i SVT, Marianne Rundström, som inte vill falla i glömska utan fortsätta att arbeta in i döden. Precis som hennes kollega Claes Elfsberg.

I dag får duon sällskap av politiske kommentatorn Margit Silberstein som fyllt 67 år och därmed faller för åldersyxans vassa hugg!

På sociala medier rasas det från både vanligt folk och politiker som tycker att Silberstein, och därmed vem som helst, borde få fortsätta att slava. Anledningen sägs vara att det är viktigt att ta till vara den kunskap ”gamlingarna” besitter.

Jag själv har nu uppnått den ålder då ett nytt jobb syns alltmer avlägset att nå. Inte för att jag inte skulle vilja testa utan enbart åldersbaserat. Då har jag ändå mer än ett decennium kvar innan yxan faller även över min nacke.

När det gäller sociala medier i allmänhet, och det yrkesbaserade nätverket Linkedin i synnerhet, ger jag dock inte mycket för de eventuella möjligheterna till hjälp till att få en nystart.

Jag skrattar mig fördärvad när Linkedin, på fullaste allvar, föreslår att jag ska söka en tjänst som trä- och metallslöjdslärare i Vallentuna!

Den som känner mig vet att jag med lätthet skulle kunna svarva av mig en arm, köra en sticksåg genom ett lår eller helt enkelt vara kapabel att hyvla mig till döds! Min träslöjdsmagister i årskurs sju, då för en mansålder sedan, skulle kunna berätta hur många upprörande historier som helst om denne bloggares totala inkompetens att hantera det jag kallar ”plankor och bräder”, ett uttryck som driver snickare i min bekantskapskrets till allvarliga psykoser!

Det kommer därför inte vara Linkedin:s förtjänst om jag i slutet av mitt yrkesliv tillåts få testa något nytt.

Jag kommer nog att få ”bli vid min läst” in i kaklet och då är jag ändå inte skomakare!

När möjligheter ges, främst ekonomiska sådana, kommer jag dock att så snabbt som möjligt ta min Mats ur den berömda skolan.

Jag tänker nämligen att det finns så ohyggligt många yngre förmågor därute som inte vill annat än att få ett jobb och alla dessa borde ges möjligheten, ju tidigare desto bättre.

Så tänker man inte uppenbarligen inte som journalist vid public service och just detta kan reta gallfeber på mig.

Marianne, Claes och Margit; Ni har varit fantastiska och är värda allt beröm! Nu är det dock tid för andra att få chansen!

Mästerverk kan ge Portugal första ESC-segern!

”Om någon en dag frågar om mig,
säg att jag levde bara för att älska dig”

Har min vana trogen börjat lyssna igenom årets bidrag till Eurovision. Så småningom kommer jag, här i bloggen, högst sedvanligt att komma med mina inte fullt så ödmjuka synpunkter om låtarna.

Kan redan nu dock avslöja att jag för första gången i min Eurovision-historia brustit ut i hejdlös gråt över något av det vackraste jag hört.

Han är inte utstuderat vacker, har Tourettsliknande tics, låten har inget tempo alls och liknar överhuvudtaget inte ett Eurovision-bidrag men jag är absolut, fullständigt helsåld.

De inledande raderna, fritt översatta av mig från originalspråket, kommer från det som jag bara kan kalla ett mästerverk!

Salvador Sobral, 27 år gammal, kom 2009 sjua i den portugisiska versionen av Idol.

I år kommer han, i alla fall om jag och en mängd andra hopplösa romantiker får bestämma, att få sitt stora genombrott.

Är galet förälskad och önskar att Salvador, med låten ”Amar pelos dois”, blir den förste att se till att Portugal vinner Eurovision.

Kampen borde stå mellan Lissabon, Oporto och Funchal 2018 för vackrare än så här blir det inte:

30 mars 2017

Skicka utrikes brev blir svårbemästrat!

Posten, eller Postnord som företaget egentligen heter numera, har varit föremål för månget blogginlägg från denne bloggare. Det har aldrig handlat om positiva ordalag!

Jag som fortsatt skickar en del försändelser med gammaldags, och nu för tiden alltmer långtidsödande, postgång har haft för vana att köpa mina frimärken direkt från Postnord via webben.

För en tid sedan fann jag att det inte längre gick att köpa utrikes porto i annat än rullar med 100 st frimärken. Så många utrikes brev producerar inte ens jag som tycker att det är kul att få brev.

På en direkt fråga till Postnord fick jag veta att om jag vill skicka utrikes försändelser så ska jag numera använda inrikes frimärken och räkna om dessa till utrikesvärdet. Tre inrikes frimärken á 6,50 ger 19,50, som är billigaste portot för ett utrikes brev.

När jag skriver dessa rader har jag just varit inne och kollat på Postnords webbutik igen och kan konstatera att fr o m 1 april kostar ett utrikes brev 21 kronor att skicka. Ännu en prishöjning, denna gång på ca 8 procent.

Undrar hur jag ska göra med mina inrikes frimärken? Ska jag riva av en fjärdedel av ett inrikesmärke eller ska jag helt enkelt finna mig i att Postnord är så svårt kundfrånvända att de snarast, helst redan i går, borde fråntas ansvaret för privatpersoners postförsändelser?

Tillagt ett dygn senare:
Inser nu att även inrikesportot höjs i morgon, 1 april, till 7 kronor. Jag behöver således inte riva sönder inrikesmärkena när jag ska skicka en utrikes brevförsändelse.

Däremot står Postnord fortsatt vid ockrarnas och de inkompetentas ättestupa även fortsättningsvis!

Tillståndschefen borde få indraget tillstånd!

Annelie Silvander, tillståndschef i Göteborgs kommun, har att pudla i den högsta av politiska skolor!

Hon har beslutat att gamlingarna i pensionärsföreningen Allégården inte får fortsätta att hålla sina vinprovningar.

Vinprovningarna, som gått av stapeln sisådär en gång i månaden och som inneburit att åldringarna hinkat i sig hela 15 cl vin per gång, har fått Silvander att gå i det omtalade taket. 

Detta trots att vinprovningarna har pågått i mer än 15 år.

Tänk att politiskt tillsatta tjänstemän inte kan hålla tassarna borta!

Det är mer än lätt att hålla med Leif Mannerstöm, kändiskrögaren, när han till GT säger: ”När man är inne och petar i pensionärernas liv, då blir jag så arg.”

Mannerström konstaterar att maten till Göteborgs äldre lämnar en helvetes massa att önska och troligen är det på den punkten Silvander och hennes inskränkta tjänstemannakår borde ha lagt krutet.

Nu blev det i stället 15 cl vin i månaden som blev det som ansågs vara värt att ha synpunkter på!

Det är så utstuderat megauselt!

Silvander borde inte ha tillstånd att vara tillståndschef en enda dag till!