22 juni 2017

Svenskar är helgmasochister och Skansen ockrare!

Det är någonting med svenskar och deras högtidsfiranden!

Det är nu ett antal år sedan jag senast lämnade staden kvällen före midsommarafton, för firande på vischan, och jag saknar det inte ett endaste dugg. Det blir finfint att fira hemma i en tömd stad. Tömd på självplågare!

Denna torsdagskväll svämmar media över av upprördhet. Det är köer, det är inställda tåg, det ska regna i helgen och alla berörda står som fågelholkar. Att ni aldrig lär er?

Jag var på Bolaget i måndags. Vi var totalt fyra kunder samtidigt i butiken. Sillen är inlagd och nypotatisen inköpt. Nubben lagd i frysen och jordgubbarna, de belgiska naturligtvis, köptes under eftermiddagen. De håller sig till i morgon och blir möjligtvis ännu sötare. Till skillnad från de svenska snabbavlade surbären!

Kändisar, halvkändisar och pöbel beklagar sig i sociala media över hur vidrig just deras torsdagskväll är och i vilka hopplöst hysteriska trafiksammanhang de befinner sig.

Jag softar och tänker att i morgon kommer jag att vakna utvilad medan andra står framför skilsmässor och ättestupor p.g.a. utmattningssyndrom och midsommarfirandet i ösregn blir långt ifrån den svenska sommardröm många lyriskt yrar om!

Sådan tur att det finns så oändligt mycket vemodig svensk klassisk musik att lyssna på. För att bygga på tvångstankarna och depressionerna tänker jag.

På söndag ska stora delar av samma gäng hem till stan igen och allt kommer att upprepa sig.

Forskare inom det psykologiska området skulle kunna analysera sönder den svenska masochismen!

Midsommarafton för mig kommer nog att bli en skön och avslappnad sådan.

Jag tänker i alla fall absolut inte bege mig till Skansen, ett misstag jag gjorde för några år sedan och dagen slutade med att jag var ockrat uppskörtad och plånboken tom. Hutlösa priser på allt inne på området och när jag nu kollar hemsidan finner jag att entrén för en vuxen under sommaren är hutlösa 180 kronor! Hur kom någon fram till den summan och hur kan det komma sig att många museer samtidigt tillåts fortsätta att erbjuda fri entré?

Skansen, det svenskaste av allt, borde vara ekonomiskt tillgängligt för alla för sitt utsökta sätt att beskriva Sverige som det var. Inte bara svenskar utan även de horder av turister som besöker vår vackra stad borde tillåtas få ta del av utställningarna utan att fullständigt ruineras.

Trevlig midsommar alla bloggläsare! Även ni som ser fram emot den 23 december så att ni ännu en gång får njuta plågfullt i köer och annat elände på väg mot ännu en emotsedd, men troligen Norén-påminnande, högtid!

20 juni 2017

Blodfattigt av Hanne Kjöller och Ulrika By

I förra veckan var det internationella blodgivardagen.

Ulrika By, reporter på DN, skrev dels en artikel om detta dels lämnade hon själv blod och detta dokumenterades på film på tidningens hemsida.

Ulrika konstaterar i sin text att vissa människor måste vänta längre innan de får lämna blod och hon nämner personer som tatuerat sig, haft influensa eller varit utomlands. Hon utelämnar helt den kategori människor som jag fortsatt anser vara utsatta för en riktigt sunkig variant av diskriminering.

Hennes f.d. kollega Hanne Kjöller, tidigare ledarskribent på DN, skrev vid flera tillfällen texter om att det är helt rätt att homosexuella bannlyses under längre tid än andra från landets blodcentraler.

Har en heterosexuell haft en ny sexpartner råder tre månaders karenstid medan den som är homosexuell man måste vänta fyra gånger så lång tid.

Om du i dag kliver in på en blodcentral och påstår dig ha haft ett one night stand med en person av motsatt kön i mitten av mars så tas du emot med öppna armar.

Var din tillfälliga förlustelse av samma kön som du själv och du är man; Var så god att vänta nio månader till, sedan kanske vi gör en ny bedömning!

I dag skriver Hanne Kjöller en krönika i Expressen på ämnet blodgivning. Denna gång handlar det om att hon inte trivs med tanken på att hennes blod kan användas till forskning, framställning av läkemedel eller utvecklingsarbete. Hanne vill inte att hennes blod ska tillåtas framställa en ny Dr Frankenstein.

Snacka om att ha allvarliga problem när det kommer till blodgivning och dess omgivande regelverk!

Vården skriker efter nya blodgivare men fortsatt 2017 råder stenåldersregler som förhindrar många villiga blodgivare att göra sin plikt!

Hanne borde spara sitt blod till något tillfälle då en genetiskt liknande släkting behöver hjälp. Därutöver borde hon söka professionell hjälp eftersom hon inte bara har mossiga utan även rent patetiskt sjukliga åsikter vad gäller blodgivning.

18 juni 2017

Avokado - bär som borde förbjudas!

Guacamole är ofattbart gott! Att doppa ett nacho-chips i den gröna, kryddiga, röran och sedan njuta är en fröjd för smaklökarna! Hur gott är det inte med en mogen avokado och en klick hemmagjord skagenröra? Mums!

Eftersom bäret, för avokadon är ett bär, dessutom nu är mer populär än tidigare så är den en lukrativ inkomst för mindre hederliga världsmedborgare.

Tre arbetare i Kalifornien misstänks ha stulit avokado för motsvarande 2,6 miljoner kronor och tidigare har vi kunnat läsa om liknande stölder i t.ex. Nya Zeeland.

Sedan i mars i år har jag inte köpt en enda avokado och jag har ständigt dissat den gudomliga guacamolen närhelst den erbjudits på bufféer, till hamburgare eller på fajitas-tillställningar.

I mars fick jag plötsligt klart för mig, kanske senare än andra, att det går åt 1173 liter vatten för att producera ett enda kilo av avokado. Det var SVT Nyheter som väckte mig den gången.

I dagarna pratas det om vattenbristen som väntar bakom hörnet. Radion sänder reportage från Öland där små reningsverk förvandlar avloppsvatten till dricksdito och hur många är de på vår sköra jord som aldrig får dricka rent vatten, än mindre smaka en avokado?

Många är njutningarna och frestelserna i livet men det börjar bli mer än hög tid för alla att tänka till när godsaker ska inhandlas i livsmedelsaffärer och på torgmarknader.

Möteskulturen dödar kreativiteten!

Jag tror inte alls att jag är ensam när jag konstaterar att möteskulturen på svenska arbetsplatser fortsatt lämnar en helvetes massa att önska.

Vi är många som kallas till allsköns möten, i olika forum. Det som avhandlas på det första mötet, vidarerapporteras på det andra, sammanfattas på det tredje och omnämns på det fjärde.

Ibland måste vi resa iväg till ett annat arbetsställe för att ta del av det som vi med lätthet hade kunnat ta del av i ett mejl på ett tiotals rader.

För ungefär 20 år sedan arbetade jag på ett företag vars chef själv ruttnade och ställde upp ett antal kriterier för att vi, anställda på det företaget, alls skulle få sitta i några som helst möten

Syfte och mål skulle vara klara innan mötet. Tidsåtgången skulle vara specificerad ned på minutstadiet och gud nåde om mötet fortsatte längre. Under en kortare period fungerade dessa enkla regler alldeles utmärkt.

För några år sedan kom videokonferenserna. Oj, så mycket bättre det skulle bli för en massa medarbetare som helt plötsligt skulle få slippa resa över land och hav för att lida sig igenom några tröttsamma mötestimmar.

Blev det bättre?

Nej, inte alls!

För några dagar sedan hade jag under en tågresa nöjet att ta del av SJ:s ombordtidning Kupé och fick vatten på min kvarn. I en alldeles utmärkt artikel med rubriken ”Förlorad kontroll” redogörs för det moderna arbetslivet som i själva verket är fortsatt stenålder.

”En amerikansk undersökning visar att många företag lider av ””collaborative overload”” där medarbetare kan tillbringa 50-80 % av sin arbetstid med mejl, samtal, rapportering, möten och andra typer av kommunikation och informationsdelning”.

Jag tror att vi är många som känner igen oss, också i citatet att ”många möten resulterar bara i ett enda beslut; om ett nytt möte.”

Det är dags för ett rejält om- och nytänk när det gäller möteskulturen.

Kollar därför intresserat in reportaget från SVT NyheterSmåland som berättar om det utomhuskontor som fastighetsbolaget Castellum i Växjö skapade förra året. En av hyresgästerna är företagshälsovårdsföretaget Previa och detta borde ju kunna sända signaler om att ett möte ute i fria, vare sig det handlar om ett budgetmöte, ett utvecklingssamtal eller avhandlande något helt annat kanske vore ett sunt sätt att få snurr på mossiga, utmattande möten. Om inte annat skulle det speeda upp mötena under mörka vintern om vi satt ute i full snöstorm!

Nu väntar snart en ny arbetsvecka. För min egen del ska jag delta i fyra möten på två dagar där tre möten kommer att ha en dagordning som mest kommer att bestå av vad som sades på ett av dem. Gäsp!

16 juni 2017

Kvinnor revirinkräktar lika mycket i kollektivtrafiken!

I dag sattes skyltarna upp i Madrids kollektivtrafik med uppmaningen till män att inte skreva så förbaskat. Media, även svensk sådan, hakar småfnissande på.

Redan i december 2014 lanserade Metropolitan Transportation Authority, som bl a ansvarar för tunnelbanan i New York, en kampanj för att försöka få män att inte sitta så bredbent ombord på tågen.

I mars 2015 publicerade GP en intervju med Petri Kajonius, forskare vid Göteborgs Universitet, som menade att skrevandet ytterst handlar om kampen om revir och att denna kamp pågått ”sedan vi levde på savannen.”

Jag påstår inte alls att problemet ”manspreading” inte finns men jag påstår att kvinnors revirinkräktande ofta är minst lika stort. Jag har därför ägnat veckans kollektivtrafikresor åt att göra en egen högst ovetenskaplig, men lik förbaskat otvetydig, studie i kvinnors tunnelseende när de ägnar sig åt t-baneresor.

Resultat av veckans totalt tio t-baneresor:

Under fyra resor hamnade jag mitt emot yngre kvinnor som satt med det ena benet lagt över det andra och minsann tänkte fortsätta att sitta så med resultatet att jag under dessa resor ständigt sparkades på smalbenen av de revirinkräktande kvinnorna! Dam nummer fyra fick sig en åthutning som gjorde henne förvånad och tvungen att slita bort ögonen från sin facebook-dreglande mobiltelefon under ett chockat ögonblick!

Under två resor satte sig kvinnor med axelväskor bredvid mig fast beslutna att behålla väskorna på sina axlar varvid en tredjedel av ”mitt” revir var beslagtaget.

Under en resa fick jag en utskällning av en dam som hade synpunkter på att jag satt på en handikapplats. Hon såg inte ut att behöva den men tänkte aldrig tanken på att fråga mig vänligt om jag kunde flytta. Jag gav stationen senare min plats till en äldre man som såg ut att vara i stort behov av densamma medan den bandhunds-skällande tanten fick fortsätta stå.

Två resor förlöpte helt utan problem med medresenärer som liksom jag, trots att jag är ganska stor, försöker ta så liten plats som möjligt.

Resa nummer tio innebar att jag först var tvungen att be en kvinna flytta på sina shoppingkassar, som hon belamrade en sittplats med, för att sedan tillbringa resan mitt emot en äkta ”manspreader.” Men eftersom jag inte brer ut mig så kunde jag placera mina långa ben mellan hans.

Som sagt; Ovetenskapligt ja! Men att som media frossa i att det bara är män som ställer till med utrymmeskrävande problem i kollektivtrafiken är alldeles ofattbart långt ifrån sanningen!

12 juni 2017

Gotthuset i Norrköping har förlorat en kund!

Jag är, det har jag erkänt tidigare, en svår sockerknarkare. Jag är också, det kanske inte har framkommit lika tydligt, en besvärlig konsument i butiker.

När det kommer till smågodis är detta inte kompatibelt.

Att sleva upp lösgodis ur burkar där andra nyst, grävt med sunkiga fingrar eller provsmakat och sedan lagt tillbaka det de inte vill inhandla kan göra mig fullständigt rabiat. Men ibland är detta skäl som jag bortser från när sockersuget sätter in.

Vad jag aldrig har begripit, kalla mig gärna skogstokigt naiv, är att butikspersonal kan vara lika stora svin som vilka kunder som helst!

Av olika anledningar besöker jag med viss regelbundenhet Norrköping, en stad jag gillar även om lokalbefolkningen stundtals kan vara en smula ”pretto.”

I staden finns godisbutikskedjan ”Gotthuset” på fler platser. De har ett stort sortiment av lösgodis, upplagt i mindre behållare och de har stor omsättning så snasket är alltid färskt.

Jag har gillat ”Gotthuset.” Tills i lördags!

Jag hade, min sockerknarkande vana trogen, köpt en stor påse lösgodis tänkt att räcka ett par veckor, i en av kedjans centralt belägna butiker.

Jag strosade runt i de centrumgallerior, som tycks vara på utdöende med tanke på alla de tomma butikslokalerna och skulle snart promenera ned till tågstationen för att resa hem då jag passerade samma godisbutik igen.

Kvinnan som jobbade i butiken hade inga kunder utan ägnade tiden åt att fylla på de godisskålar jag alldeles nyss varit inne och halvtömt.

Där står hon och fyller på. Med händerna! Utan plasthandskar. Händer som nyss varit nere i kassalådan och hanterat kontanter. Händer som salufört tidningar. Händer som varit gud-vet-vart!

Jag kastade min godispåse i närmaste soptunna och väl hemkommen googlade jag för att hitta någon slags kundkontakt.

Att försöka komma in på hemsidan www.gotthuset.se renderar svaret ”Åtkomst nekad” och när jag rotar vidare efter företagsfakta finner jag ett företag som påstår sig ha endast nio anställda trots åtskilliga butiker med väl tilltagna öppettider.

”Gotthuset” har sett mig som kund för sista gången!

Döstäda borde vara obligatoriskt!

Sedan några år tillbaka har jag en, har det visat sig, alldeles underbart skön ny vana.

Alla som någon gång har städat ur ett dödsbo vet att detta inte är särskilt upplyftande. 
Många gånger ställer man sig frågan hur den avlidne egentligen tänkte när han/hon beslöt sig för att spara just det man för stunden håller i sin hand när föremålet för länge sedan borde ha förpassats till någon sopstation.

Att döstäda är krävande. Innan man får in den rätta knycken och det sunda tänket. Jag döstädar. Minst en gång om året och i dag får jag vatten på min kvarn när jag njuter av Expressens Lars Lindström som uppmanar alla att göra detsamma.

Lindström skriver bl. a. om en bok, skriven av Margareta Magnusson, som kommer i höst. Boken heter ”Döstädning” på svenska och ”The gentle art of Swedish death cleaning” på engelska. Den ska inköpas om så bara för att se om det är någonting jag glömt att göra mig av med i min iver att göra dagen litet lättare för de släktingar som har att röja ut efter mig när jag gått hädan.

Varför sparar vi på så jäkla mycket saker som inte ens vi själva är intresserade av?

Den där boken du tror dig vilja läsa om som du aldrig kommer läsa om; Om vi bortser från ”Röde Orm” så borde resten få en annan vistelseort än i din bokhylla.

Skivorna du inte lyssnat på de senaste 15 åren; Varför i hela fridens namn bör de ha ett utrymmeskrävande existensberättigande i den överfulla skivhyllan?

Kaffekopparna som hängt med i generationer men som ingen längre vill fika ur; Varför belamrar de köksskåpen?

Klädesplaggen som du inte använt på ett par år; Måste de hänga kvar i garderoberna?

De där gamla breven, vykorten, korrespondenserna, fotona, och tidningsurklippen; Vem bryr sig?

Recepten du klippt ur tidningar men aldrig tillagat; Varför?

Det var först efter att jag själv, för första gången, deltog i en tömning av en lägenhet efter en avliden släkting som jag insåg det fasansfulla att det inte är kul för efterlevande att vältra sig vare sig i sentimentalitet eller gamla prylar ingen vill ha.

Alla borde ha fullständig rätt över sina egna liv och inte behöva spendera dagar och veckor med att återuppleva någon annans.

Tar livet slut i morgon vet jag i alla fall att mina efterlevande kommer att få ett ganska lätt jobb med att städa ur efter mig.

Det jag sparat är, förutom att vara värdefulla för mig, förhoppningsvis saker som kan vara intressanta för dem och är prylarna inte intressanta för dem så hoppas jag att de blir ännu bättre döstädare än vad jag anser att jag är och kommer att fortsätta vara tills den dagen då jag är mer död än i städartagen!

7 juni 2017

Lyssnarnas Sommarvärd - ett vältrande i andras olycka!

Snart är det dags för ännu en säsong av det omåttligt populära radioprogrammet ”Sommar i P1.”

Sedan 2007 har det svenska folket fått rösta fram sin egen favorit bland ett antal kandidater från ”folket.”

Resultatet tycker jag säger något om det vemod som en bekant till mig en gång beskrev som ”jag orkar inte lyssna på svensk klassisk musik för det är så jävla deppigt!”

I år har svensk folket röstat fram Tommy Ivarsson, från Kungälv, som sommarpratare. Tommy har för avsikt att berätta historien om sin son som tragiskt gick bort 2015 i lungfibros.

Tro mig; Jag lider med Tommy! Ingen förälder borde tillåtas få se ett av sina barn gå bort i en svår sjukdom.

Däremot tycker jag att valet av Tommy visar på att vi bor i ett land fullt av folkhems-hypokondriker som knarkar läkarvetenskapliga böcker och som gärna vill vältra sig i andras olycka samtidigt som de fabulerar om olika hälsotillstånd som kan ha drabbat dem själva!

Har jag inte hjärnhinneinflammation trots allt? Galopperande diabetes? Självaste HIVen? 
Hade jag den där hudfläcken i går och varför rasslar det så i revbenen när jag promenerar?

Jag påstår att jag har ett antal, ännu goda, vänner som utnyttjar sjukvården på ett sätt som borde rendera dem en plats i garderoben. Som åker till, och belamrar, akutmottagningar för minsta lilla nageltrång och som njuter varje sekund av att berätta för allt och alla om hur oerhört svårt deras egna hälsotillstånd är. Utan att ställa en fråga tillbaka!

Nej, jag är inte alls oempatisk men kanske tänker jag att ett Sommarprogram framröstat av lyssnarna någon gång borde få tillåtas ha ett mer underhållande ämne.

Ju äldre jag blir desto mer lyssnar jag på SR P1 och där finns oerhörda mängder med lärorika och informativa program. Ibland med hypokondriska och märkliga sjukdomsinslag men oftast intressanta på helt andra sätt.

Allt behöver inte alltid vara klämkäckt och tramsglatt. Men framröstade lyssnaralternativ borde heller inte alltid behöva innebära att vi ska vältra oss i någon annans olycka! 

Eurovision-stjärna har gått bort!

Som inbiten schlagernörd (nu blev somliga så där otroligt överraskade igen) och med stigande ålder så är det inte annat att vänta än att idoler från anno dazumal kastar in mikrofonerna för gott!

I dag är en sorgens dag. För det var först i dag som jag fick veta att en favorit från 70-talet gått bort.

Sandra Reemer föddes i Indonesien men flyttade senare till Nederländerna. Hon stod på Eurovision-scenen fyra gånger;

1972 i ”Als het om de lifde gaat”, tillsammans med Andres, 1976 i ”The party is over now” och 1979 i ”Colorado.” 1983 var hon bakgrunds-doa bakom Bernadette i ”Sing me a song.”

Det är inte alls länge sedan jag lyssnade på alla dessa låtar. En mycket god vän, lika insnöad Eurovision-fan som denne bloggare överlämnade för en tid sedan en present i form av en cd-samling med bara holländska bidrag.

När Sandra sjöng ”Colorado” kallade hon sig själv Xandra. Varför är oklart! Låten är i alla fall en favorit för mig än i dag. Det är något med slutet av 70-talet och början av 80-talet som får en massa märkliga minnen att poppa upp. De flesta alldeles onämnbara och alls inte lämpade för denna blogg.

Sandra avled i går av bröstcancer och hon blev 66 år.

Jag sörjer henne genom att lyssna på ”Colorado.” Vill någon bloggläsare göra detsamma så finns låten här:

6 juni 2017

Norska flygplan, ryska stridsflyg och transpondrar

Det finns en gemensam nämnare för dålig journalistik och usla rubriksättare och Vladimir Putin och hans pojkar; Alla måste ständigt ifrågasättas!

Ytterst undantagsvis måste Putin och hans pojkar försvaras. Usla journalister och rubriksättare förtjänar inget försvar.

I dag har ett ryskt militärflygplan markerat mot ett norskt dito. Det norska planet, ett flygplan ämnat för ubåtsjakt, flög nära den ryska gränsen utan transpondern påslagen. Transponder är instrumentet som gör att planet syns på ”vanlig” radar.

Det ryska MIG-31-planet skickades upp för att markera.

Under 2016 var det stort ståhej i svensk media om att ”ryssen” ofta flyger farligt nära svenskt territorium utan att ha transpondern på.

I juli ifjol uttalade sig vår försvarsminister, Peter Hultqvist (S), bekymrat och beklagade sig över att ryssarna ägnar sig åt sådant tjuv- och rackarspel.

I samband med dagens händelse säger den norske överstelöjtnanten Ivar Moen till TT-Reuters att ”militärflygplan brukar flyga med avstängda transpondrar” och att detta sker ”regelbundet.”

Moen säger ingenting om att det endast är ett ryskt tilltag utan erkänner rätt och slätt att alla gör på detta viset.

Att TT väljer följande rubrik till dagens händelse är därför förvånande:









 


Det norska ubåtsjagande och övervakande flygplanet är ett helt vanligt flygplan medan den ryska flygande fågeln är ett stridsflyg!?!

Ryssland och dess styre förtjänar att granskas med kritiska ögon och öron. För den sakens skull behöver ju inte nyhetsbyråer skönmåla verkligheten så att ryssen är skurk även när han inte är det!

4 juni 2017

När ska SAS vakna ur säkerhetsdvalan?

För några veckor sedan ondgjorde jag mig över säkerhetsbristerna i samband med en resa till Bryssel då inga identitetskontroller varken gjordes på Arlanda eller Bryssels internationella flygplats Zaventem.

Det är upp till varje flygbolag att bestämma vilka typer av kontroller som ska genomföras. På Zaventem kunde jag konstatera att många flygbolag, och då främst lågprisbolag, krävde pass eller nationella id-kort vid boardingen, något SAS bortser ifrån. Om de inte tvingas till det men mer om det senare!

Swedavias hemsida kan vi läsa: ”När du reser utomlands behöver du kunna identifiera dig, antingen med pass eller nationellt id-kort.” En sanning med mer än modifikation! I alla fall om du reser med SAS!

Jag skrev till SAS och påtalade det hela och i svaret kan jag läsa:

”SAS följer de strikta regler gällande identifikation som finns vid flygresor. I samband med biljettköpet görs kontroller och man gör även slumpvisa kontroller i samband med själva resan. Exakt vilka kontroller som görs kan vi av naturliga skäl inte redovisa.
Jag förstår att du funderar över varför man inte kontrollerar alla passagerare, men kan försäkra att vi följer det regelverk som finns.”

Jag är övertygad om att SAS följer de regelverk som finns. Därmed inte sagt att flygbolaget inte själva kan, och bör, använda sig av högre ställda krav i terrortider som dessa.

Nu läser jag på den danska resesajten check-in.dk att det från i höst kommer att bli obligatoriskt att visa pass eller nationellt id-kort vid avresor från belgiska flygplatser.

Sedan terrorangreppen i Bryssel, den 22 mars 2016, har den belgiske inrikesministern Jan Jambon vidtagit ett antal åtgärder för att höja säkerheten och nu har den belgiska regeringen fattat beslut om obligatoriska identitetskontroller. Så alldeles utmärkt!

Medan SAS fortsätter att följa ”det regelverk som finns” så vet bolaget fortsatt inte vilka som sitter på deras flighter.

Från och med i höst vet vi i alla fall att det ombord på bolagets flyg från Zaventem sitter det i alla fall passagerare som fått bekräfta att de är de som de påstår sig vara.

Jag tror att flygbolag i allmänhet skulle tjäna på att inte bara tala om de högt satta säkerhetsaspekterna utan också visa i direkt handling att säkerheten är mer än regelverk de påstår sig följa!

Hans Linde ett oupplyst val för RFSU!

Hans Linde (V), riksdagledamot, har valts till ny ordförande i RFSU. Valberedningen rekommenderade Linde p.g.a dennes kunnighet inom det sexualpolitiska området.

Måhända har han skaffat sig denna kunskap sedan den dag, 5 augusti 2011, då han tillsammans med partikamraten Josefin Brink publicerades på SVT Debatt. Det var ett inlägg med många unkna åsikter och fördomsfullt som få debattinlägg på seriösa mediesidor.

Linde och Brink påstod den gången att många bögar ”konsumerar trendig heminredning och åker på shoppingresor till Barcelona”. De angrep också företag som riktar sin marknadsföring mot hbtq-samhället och de visste att berätta att 15 % av homosar har lägre lön än heteros med samma bakgrund.

Att RFSU nu har valt Linde till ordförande är ett bekymrande tecken på att den sexuella upplysningen nu går in i en Trump-liknande tillvaro där verkligheten spelar mindre roll så länge det blir många ”likes” på sociala medier!

28 maj 2017

Trudeau och Macron snyggaste paret!

Under G7-mötet på Sicilien sågs Kanadas premiärminister Justin Trudeau ta sköna trädgårdspromenader tillsammans med Frankrikes president Emmanuel Macron. Så ofattbart snygga de är!

Hade det varit Humlegården under sedan länge gångna årtionden hade tokhångel uppstått!

Om Macron dumpar sin gamla (ja, jag vet; Det är åldersrasism!) skolfröken och Trudeau kommer ut ur någon garderob så skulle gränslös kärlek lätt komma att uppstå!

Samtidigt visade G7-mötet ett flertal bilder på Melania som demonstrativt slog bort sin make Donalds hand när han ville att de skulle uppvisa någon slags kärlek. Något som skett gång på gång under det amerikanska presidentparets rundresa på vår sida Atlanten.

Vad Melania ser hos ”Dennis the menace” är ytterst oklart. Förutom det alldeles självklara: Ett green card till USA!

Med politiken som Donald bedriver så borde hon snart nog förpassas tillbaka till Slovenien (ja, jag vet; Halvrasistiskt och främlingsfientligt!).

Det brukar heta att ”kärleken är blind.” Trudeau och Macron borde gå till optikern!

Mensa - de IQ-befriades förening?

Anser att jag har en hyfsad IQ och brukar ibland roa mig med att göra olika tester på nätet, bara för att jag tycker det är kul och att det samtidigt är en värdemätare på om det logiska tänkandet håller på att gå åt den berömda pipsvängen.

Vid något tillfälle, när jag varit övertygad om min egen storhet på det intelligenta planet, har jag tänkt tanken att försöka mig på föreningen Mensas inträdestest. 

Mensa är klubben för folk som hamnar i de övre två procenten av populationen när det gäller IQ. I Sverige lär Mensa ha 6 500 medlemmar.

Mensas tester består av geometriska figurer där ett antal är givna och du som testas ska tala om hur den följande figuren ser ut. På tid.

Geometriska figurer har aldrig intresserat mig särskilt mycket!

Kan inte låta bli att gapflabba när jag läser Expressens artikel om Mensa Sveriges årsträff som just avhållits i Eskilstuna, på stadshotellet därstädes.

Polis var tvungna att kallas till hotellet när avslutningsfesten spårade ut totalt. Mensa-folket söp medhavd sprit, levde rövare i korridorer och lirade trummor klockan 4 på morgonen.

Att de skyldiga någon gång lyckats tillfredsställande på inträdestestet till Mensa är ett tecken på att testerna inte alls håller måttet!

De, alldeles ofantligt, superointelligenta nollor som brölade runt på stadshotellet har troligen ingen IQ alls och förhoppningsvis är deras tid som medlemmar i Mensa nu över!

Eller är det kanske så att det är de allra mest intelligenta som inte kan hantera det deras hjärnor processar?

Hur som helst är jag glad att jag aldrig gjorde inträdesprovet till Mensa och det är inte troligt att jag någonsin kommer att göra det heller. Det är jag alldeles för smart för!

27 maj 2017

Om datahaverier, uppdateringar och IT-folk

Denna lördag kan det inte vara kul att vara innehavare av en flygbiljett med British Airways. Ett större datahaveri lamslår bolagets flygtrafik över hela världen.

Ja, det där databeroendet tar sig många uttryck. I fallet med det brittiska flygsällskapet så tycks det vara ett plötsligt uppkommet, akut, stopp.

I lilleputtlandet Sverige kan även förutsedda och planerade datastopp ställa till det under orimligt lång tid.

Själv har jag under ett par veckor laddat för att göra en del små förändringar i mitt pensionssparande. Det är så jäkla lätt att man bara låter stålarna som en gång ska bli till överlevnad på ålderns höst låter stå där de står.

Därför har jag pluggat på ett par veckor, vägt för- mot nackdelar och till sist kommit fram till det jag påstår är bäst för mig.

Sagt och gjort! Slår mig ned vid datorn för att omsätta den långsiktiga planeringens förändringar i någon slags verklighet.

Går in på pensionsmyndighetens hemsida.

Möts av beskedet att sajten, under helgen ligger nere i mer än två dygn. Det påstås att det handlar om ”uppdatering.”

Varför just IT-folk tycks tro att deras tillvaro är av större betydelse än alla andra människors är obegripligt.

Hur många är vi som arbetar på arbetsplatser där IT-ansvariga behandlar resten av verksamheten litet hipp som happ och helt godtyckligt? Ganska många tror jag!

Att en uppdatering kan tillåtas ta mer än två dygn, som i fallet med Pensionsmyndigheten, är oacceptabelt. Att avbrottet sker på tid då de flesta människor skulle ha tid och möjlighet att göra nödvändiga pensionsärenden gör inte saken speciellt mycket bättre.

Jag drömmer om en framtid där IT-ansvariga för en dialog med berörda medarbetare och kunder och tänker smart när det gäller planerade dataavbrott så att dessa sker på tidpunkter då så få som möjligt drabbas.

Jag tycks få drömma vidare. Precis som alla British Airways-passagerare som just nu inte kommer någonstans alls och speciellt inte till sina drömmars destinationer!